Kärringen mot strömmen

Jag skriver det här inlägget med anledning av ett personlighetsdrag som jag har börjat se allt oftare hos allt fler av de människor jag omger mig med.
En överlägsen attityd med högburet huvud som utstrålar: "Du finns bara här för att spegla min egen förträfflighet". Jag talar om den sortens människor som tar upp plats i sociala sammanhang utan att intressera sig för andra, som i princip bara pratar om sig själva utan att ställa motfrågor och som endast tycks tilltala andra människor för att kunna sticka åt dem en svidande motreplik.

Själv har jag aldrig förstått den sortens inställning, hur många gånger man än har försökt förklara för mig att det bara är en form av internhumor, att det är en retsam jargong, att det ju bara är så han/hon är och att det inte är något att ta illa vid sig av.
Och jag har så många gånger tagit till mig de orden och istället försökt böja mig för den såkallade jargongen, släta över, smälta in, vara med på noterna med glatt humör men ändå alltid gått hem i kvällens slut med en gnagande olustkänsla i magen, inte helt olik den jag brukade uppleva som barn när jag precis lyckats undkomma mina mobbare ute på skolgården.
Fram tills nu. Nu får det vara bra.
Nu tänker jag inte vara med längre.
Att vara oprovocerat otrevlig är ingen jargong eller något som är typiskt för Den Här Stan.

Nej, jag ser ingen form av humor i att be om någon annans åsikt bara för att kunna kritisera den. Det är inte humor att skratta åt och förlöjliga någon som har andra vanor än de du har.
Det borde vara piskstraff för de som hånar lågavlönade, sjukskrivna och studenter och skryter högljutt om sina egna tillgångar. För dem som kallt dömer ut alla arbetslösa som lata bidragssnyltare.
Att bete sig på det viset är inte konstruktivt i något avseende och jo, ska du prata med mig så är det bäst att du håller det konstruktivt.
Jag är vuxen nu och behöver aldrig sätta min fot på en skolgård igen och jag lyfter inte så mycket som ett finger för någon som inte är villig att se mig som en jämlike.
Jag har ingenting att vinna på att vända mig själv ut och in för att så många ytligt bekanta som möjligt ska tycka om mig.
Personlig smak kan inte vara något universellt bra eller dåligt.
Du är inte bättre än någon annan, men du är heller inte sämre.

Jag är Aristokratsnooken och jag gillar Ted Gärdestad.
Jag börjar varje morgon med att dansa en rytmlobotomerad liten dans i köket.
Jag gillar blodpudding och bruna bönor (dock inte tillsammans).
Jag föredrar snabbkaffe framför bryggkaffe.
Jag avskyr monoton ”klubbmusik”.
Jag tål inte whiskey.
Jag förstår mig inte på dejtingfenomenet.
Jag städar, diskar och bäddar sängen varje dag och tycker att det är äckligt att inte göra det.
Jag sover inte i tält.
Jag tycker inte om vare sig rollspel, datorspel, brädspel eller lajv.
Jag tycker inte om fantasylitteratur, men älskar Dostojevskij, Gardell och Fogelström.
Jag föredrar romcoms och draman framför action och scifi vilken dag som helst.
Jag anser att skumbananer är ett djävulens påfund.
Jag blir själaglad varje gång jag hör ”Friday I’m in love” med The Cure.

Sådan är jag, eller åtminstone om man ska nöja sig med ett demonstrativt axplock.
Tycker du annorlunda så är det din fulla rätt att göra så och jag kommer alltid att respektera dina åsikter, intressen och synpunkter även om jag kanske inte alltid delar dem.
Jag värdesätter individens värderingar och förmåga att visa medmänsklighet framför hennes musiksmak.
Sådant kallas ödmjukhet.
Jag önskar att jag fick se prov på lite mer av den varan i mitt vardagliga liv.