Några ord om känsloyttringar

Jag är en ganska temperamentsfull person och har nog egentligen alltid varit det.
Ända sedan jag var barn har jag haft svårt att filtrera och sortera den väldiga omvärldens alla intryck vilket har resulterat i att händelser och ord har gått rakt in i bröstet, skurit igenom skinn och kött och ben som en varm kniv genom smör, och slutit sig kring hjärtat, smält fast vid dess väggar som plastfolie mot het metall. Således utvecklades jag till en rädd, ängslig och överspänd liten tonåring som tog lång tid på sig för att växa i sina vuxenkläder.

Därmed inte sagt att jag skulle vara något slags okontrollerat naturbarn ala Émile som går bärsärk varje dag för minsta lilla. Det säger ju sig självt att någonting sådant inte skulle fungera i detta högupplösta 2000-tal. Jag förstår vidden av konceptet handling kontra konsekvens.
Jag sköter mitt jobb med lika delar känsla och distans, jag kan diskutera lugn och sansat med myndighetspersoner och har med åren utvecklat en känsla för vilka samtal jag kan vinna någonting på att ge mig in i och vilka ämnen jag gör bäst i att lämna därhän.
Det finns en balans, en ryggradskänsla som jag ytterst sällan förlorar kontrollen över.

Men ibland råkar jag av ren reflex ge mer av mig själv än jag borde till helt fel människor.
Ibland gråter jag på öppen gata, ibland skrattar jag högt så att folk vänder sig om och ibland blir jag så rasande att det känns som om blåsprakande elektricitet forsar genom blodådrorna.
När jag känner mig så pass bekväm i en situation och i ett sällskap att jag börjar dela med mig av mig själv tar jag konfettinävar ur hela känsloregistret, inte bara det som är trevligt att ha i möblerade rum, och jag förväntar mig samma sak av de som vill kalla sig min vän.
Jag är en live-upplevelse, en paketdeal.
De som oblygt tar för sig av min glädje, spontanitet, humor och energi för att några dagar senare himla med ögonen och vända ryggen åt min sorg, mina besvikelser och min rädsla är helt enkelt inte värda min energi.

Oavsett hur många välmenande själar som än försöker förklara saken för mig på fyraåringsnivå kommer jag aldrig att gå med på att glada, positiva känslor skulle vara värda mer än svärta och sorg och att det rentav skulle vara ovärdigt att ge uttryck för sina mörkare känslor.
Det är någonting jag borde ha kommit underfund med betydligt tidigare i livet - att alla människor faktiskt inte är vänner som jag ännu inte känner och att det är okej att gå ifrån självupptagna människor som bara får mig att må dåligt. Jag var ganska gammal innan jag lärde mig konsten att välja bort en person utan att gå omkring i flera månader efteråt och oroa mig för att det kanske uppfattades som en krigsförklaring.

Det är bland annat det som är så härligt med att vara vuxen - idag kan jag välja vilka jag vill omge mig med och orkar öppna mig för utan att skämmas. Jag vet det nu. Jag vet vilka som älskar mig genom raseri och eufori, vilka jag kan ringa mitt i natten och som alltid, alltid svarar.
Och de vet att de alltid kan förvänta sig samma lojalitet i gengäld.

Bild från: boatpastor.files.wordpress.com