Det händer ibland att gamla vänner hör av sig, från en annan del av världen.
Människor jag känt så länge och som varit med mig genom så mycket genom hela känslospektrat att jag till slut glömt bort hur vi en gång träffades och varför vi över huvud taget blev vänner. Det är människor som kände mig när jag var arg på hela världen, fattig som en kyrkråtta och skoltrött till handlingsförlamning och förbannelse. De som har lyssnat sig igenom ändlösa fikor av framtidsvisioner, raseriutbrott, baksmällor och serieutkast utan att någonsin backa från mig. Några av dem bor i Göteborg nu, andra blev kvar däruppe och jag försöker träffa så många av dem som möjligt så ofta jag kan och hinner.
Ingen relation är den andra lik och i vissa av dem kan det gå månader och år mellan samtalen, men när en av oss väl bestämmer sig för att bryta isen är det som om tiden bara stått på "paus" ett tag, som en bortglömd fredagsfilm.
Idag fick jag en av de finaste kommentarer jag fått på år och dag av just en sådan gammal vän.
Han är några år yngre än jag och vi brukade röra oss i periferin av samma umgängeskrets i min hemstad. Vi festade lite då och då och träffades så gott som dagligen efter skolan för att hänga på stans enda ungdomscafé där kaffet kostade 10:- koppen och öppettiderna varierade beroende på hur länge Bosse i kassan orkade jobba. Vi pratade egentligen aldrig särskilt mycket, vilket mest kan ha berott på att han bara hade ögon för sin flickvän medan jag var en självupptagen liten snorgärs med Courtney Love-komplex, men när jag väl lämnade stan som nykläckt student i jakten på den där Gedigna Utbildningen som alla vuxna tjatade om, började vi prata på ett helt nytt sätt. När ingenting återstod mer än ett varsitt tomt MSN-fönster i varsin del av världen kunde en ny relation byggas upp, ord för ord och tanke för tanke.
Det spann vidare i långa samtal om kärlek, drömmar, ambitioner och depressioner.
Hans längtan efter att en dag bli far och min längtan efter en själsfrände.
Trots att vi inte har sett varandra på närmare sju år är han idag en av de som känner mig bäst och en av de nyckelpersoner som gör att jag aldrig riktigt kan släppa Norrland och de stökiga men livsviktiga, karaktärsdanande tonår jag genomlevde där.
För några timmar sedan tipsade jag honom om min blogg, och nu när jag kom tillbaka från duschen och slog mig ner vid datorn igen såg jag det här meddelandet blinka i ena hörnet av skärmen:
Jag har läst dina ord med törstande ögon.
Likt en poet så mjuk men ändå hård.
Dina ordval och dina grammatiska korrektioner.
Du är en mästare som slåss med det mäktiga svärdet.
En blomma som är gömd i skuggan.
Du skänker glädje och nöjen, du sårar och skapar förtvivlan.
Men ändå kan jag inte få nog!
Du sätter tankar i brand, och nyfikenheten i lågor.
Jag kan inte vänta på att få läsa mer.
Du är en perfektion i skrivandets konst.
Snälla be något förlag titta på din blogg!
Det är det bästa som jag läst för du beskriver allt.
Du skapar så mycket känslor och sätter mitt hjärta i brand.
Du väcker frågor som vardagens dimma döljer.
Den ligger som ett täcke över våra ögon för att vi inte märkt att den sakta kommit fram.
Mina ögon känner sig blottade på nytt.
Du är fantastisk och låt aldrig någon säga något annat!
// Ditt stora fan
GW
Jag finner inga ord. Bara en djup tacksamhet över att fortfarande ha vänner som inga geografiska avstånd eller svåra, ordlösa tider kan skilja mig från. Jag kan bara hoppas att jag en dag kan återgälda hans ovärderliga vänskap och lojalitet.
Bild från: www.sbarnabas.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar