Det piper till i telefon

"Jag hoppas du vet att jag älskar dig"

Instinktivt har jag alltid varit lite rädd för den sortens nattliga meddelanden, dels eftersom jag känner mig så hopplöst långt borta - som om det var halva världen som höll oss frånskilda snarare än några futtiga små svenska städer - och dels för att mitt ängsliga lilla flimrande harhjärta så lätt börjar måla upp alla tänkbara mardrömsscenarion.
Jag är dessvärre inte så van vid att få höra de där orden såtillvida de inte är menade som någon sorts avsked.


Samtidigt blir jag så sprudlande glad att jag bara vill störta upp ur sängen, starta datorn och impulsboka Stockholmsbiljetter helt utan en tanke på vare sig arbetsscheman eller ekonomi.
Det blir ofta så, att hjärtat hamnar två steg före det sunda förnuftet.
Aftonbladets Annika Marklund skriver idag om sin ambivalenta relation till sin psykolog, om hur hon betalar en främmande människa 560:- åt gången för den villkorslösa vänskap hon inte vågar besvära sina kompisar om. Hon lyckas sätta sådana klockrena ord på just de känslor som jag själv har brottats med på sistone, det här med hur öppen man egentligen ska våga vara med de man kallar sina vänner.

I takt med att terapisamtalet blivit normaliserat och kommersialiserat har
vänskapen förlorat en stor del av sitt ansvar – och därmed sin funktion. Vi får
veta att vi inte ska ta på oss våra nära och käras problem, att det bästa vi kan
göra när någon mår dåligt är att uppmana dem att skaffa professionell hjälp. Att
vi ska vara deras vän, inte deras vårdare. ”För relationens skull”.

Just därför har jag alltid hatat konceptet med "tough love". Som om en ledsen människa på fullaste allvar skulle vara i större behov av en verbal käftsmäll än en kram från hjärtat.
Som om den sörjande skulle kunna örfilas ur sin sorg på samma abrupta sätt som en full människa tillfälligt kan örfilas ur sin berusning. "Ta dig samman! Skärp dig! Var som en människa!"

Det stämmer säkert – om någon har svåra psykiska problem. Men sorg, rädsla,
stress och oro är inte sjukdomstecken. De är känslor. Genom att sjukdomsklassa
dem påstår vi att normaltillståndet i livet är lycka, och att allt annat är
problem som kräver behandling. Något man inte bör tynga sina vänner, sin familj
eller sin partner med. Som om inte alla känslor, ljusa som mörka, vore en del av
det där vi kallar livet.

Det är väl just det. Just därför som tough love aldrig fungerar annat än i teorin, i dammiga gamla hjälp-dig-självböcker från John Grays tid som ingen människa orkar läsa från pärm till pärm.
För att det är Livet. Oavsett hur mörk och överjävlig jag stundtals kan tycka att tillvaron är så älskar jag ändå livet med alla dess nyanser, från det snövitaste vita till det avgrundsdjupaste svarta. Det är inte så lätt att bli min vän, det ska erkännas, men har du väl kommit dithän så släpper jag aldrig taget.


Tråka ut mig så mycket du vill, besvära mig, reta upp mig, dra med mig ut på tigerjakt om vädret tillåter. Ta med kameran så klättrar vi upp på ett hustak och fotograferar regn och spruckna takpannor. Hur trött eller upptagen eller stressad jag än är så har jag alltid några minuter till övers om du behöver min tid, oavsett om det är för att gråta ut över all den ångest som ryms i ditt sällsynt färglösa sovrumstak eller för att berätta om ett alldeles makalöst one night stand med grönskimrande ögon. Vad du vill.


Men vad du än gör, lägg aldrig band på dig själv.
Bli aldrig, aldrig någonsin trevlig att ha i möblerade rum.
Det är mitt enda villkor.

Bild från: www.paramountzone.com