Ett brev utan adress

Jag vet inte om man någonsin riktigt greppar faktumet att man åldras eller hur fort den processen faktiskt går. Min mamma hävdar till exempel att hon fortfarande känner sig som 25 inombords, och hon bryr sig lika mycket om sitt utseende som om hon faktiskt vore det.
För egen del tycker jag inte att jag har ändrats så mycket sedan jag var runt 15.
I mina egna ögon är det mest frisyrerna som har markerat åren.

Men så igår kväll öppnade jag PhotoShop för att leka lite med en nytagen bild och lade för första gången märke till vilka beniga händer jag har fått. Håret och sminket är fortfarande lika karaktäristiskt svart och jag köper fortfarande svarta kläder på Myrorna, men händerna är vuxna. Och ögonen betydligt tröttare.
Någonstans på vägen blev jag alltså 26 år. Det äldsta jag någonsin varit.

Om bara ett år kommer jag att vara lika gammal som Kurt Cobain var när han dog.
Jag går inte längre till ungdomscaféerna, för där sitter en ny kull trådsmala tonåringar i dyra märkeskläder, svartflagiga naglar och kreativa frisyrer och idisslar tiden över sina spel, påtårar, mobiltelefoner och läxböcker.
Jag är inte längre en av dem.
Jag blir inte längre panikslaget förälskad, hjärtkrossad, tillintetgjord och förstörd över emotionella motgångar. Det är som att förmågan till distansering successivt har lagt sig över huden i tunna, tunna löklager.

Jag sover minst sex timmar per natt och äter tre förståndiga mål mat om dagen.
Jag går till jobbet varje dag, betalar skatt och räkningar och sköter om hushållet oavsett vilket kaos som för tillfället rasar mot tinningarna, för jag vet att jag inte längre kommer undan med att trycka på "paus" och lägga mig ner och dö ett par dagar åt gången.
Livet går vidare och kräver mitt aktiva deltagande varje dag, vare sig jag vill eller inte.
Mina föräldrar bor 100 mil härifrån. Jag slåss inte längre mot CSN eller Arbetsförmedlingen.
Jag bad alla misshandlande psykopater till pojkvänner att fara åt helvete, flyttade tiotals mil åt gången utan att ha den blekaste om vart jag skulle och parerade skickligt de missbruk som många av mina gamla tonårskompisar fastnade i. Några av dem är fortfarande kvar där.
Jag står inte på ravinens brant och vevar med armarna sådär som jag gjorde för 10 år sedan.
Jag försöker inte längre dränka mina demoner med alkohol för tiden, samma tid som dagens tonåringar sitter och idisslar på café, har lärt mig att demoner är simkunniga.
Jag är vuxen nu, men jag kan inte för mitt liv minnas hur jag tog mig hit.

Jag läser en liten tonårstjejs blogg. Hon är 16 år och har redan upplevt mobbing, misshandel, otaliga kränkningar, missbruk, ensamhet och våldtäkter. Hon är så liten, såväl åldersmässigt som rent fysiskt, och tonåringen i mig som vuxenvärlden långsamt slipat ner vill inget hellre än att skriva till henne. Jag vill bara skriva över det oöverskådligt långa decennium som skiljer oss åt, över allt det smutsiga vatten som runnit under broarna, i hopp om att någonting av det jag vet och har lärt mig ska kunna hjälpa, göra någon liten skillnad.
För i mina egna ögon är det ju inte så länge sedan jag själv var 16.
Fast egentligen, i praktiken, är det ju en mindre evighet.

Lilla E, jag vet att du antagligen inte hör mig. Och även om du skulle höra mig så är de flesta goda råd rätt meningslösa om man inte själv kommer fram till dem genom sina egna, personliga erfarenheter. De flesta goda råd är egentligen bara produkter av en unken, rekonstruerad nostalgi. Men om du ändå klarar att ta in någonting utifrån, lösryckta ord från en annan tid, så lyssna på mig när jag säger dig detta: Fly.
Släpp alla de människor som gör dig illa, skit i vilka motiv de kan tänkas ha eller i möjligheten att de kanske helt enkelt inte förstår bättre. Tyck inte synd om dem. Lägg ingen energi på att försöka argumentera dig fram till gemensamma lösningar, för de fattar inte, de är en hoper obotliga rättshaverister som kommer att slåss med näbbar och klor enbart för att kunna gå ur striden som vinnare.
Låt inga män sätta sig på dig, låt aldrig någon man eller osnuten pojkvasker lura i dig att han vet och kan och förstår bättre än du. Foga dig aldrig i den fruktansvärda tanken att dina känslor och åsikter skulle kunna vara värda mindre än någon annans. Det du upplever som sant kommer alltid att vara sant - för dig. Oavsett vad någon annan har att säga om saken.
Vänd bara på klacken och gå, lilla E. Du är aldrig ensam. Fortsätt fotografera och skriva din underfundiga poesi. Utbilda dig, skaffa ett jobb du trivs med och en bostad som enbart tillhör dig och som du kan låsa dörren till närhelst du vill vara ensam.

Gör ensamheten till ett val istället för någonting påtvingat.
Bli aldrig emotionellt eller ekonomiskt beroende av någon annan, man eller kvinna.
Skäms aldrig någonsin mer över dina jättelika glasögon och underbara leende, för det är de där små detaljerna som gör dig till den du är.
Och du råkar faktiskt vara världens enda och bästa lilla E.
Snälla, glöm aldrig bort det.

Och du? Jag går ett par mil framför dig om du någonsin skulle behöva mig.

Bild från: lydiarayyan.files.wordpress.com/