Nu när "Ensam mamma söker" och "Bonde söker fru" visas på bästa sändningstid och det exponeras mer rutigt skjorttyg i rutan än under dansbands-SM 1976 är det inte utan att jag har börjat fundera lite över dejtingfenomenet. För jo, här i Sverige får det fortfarande sägas vara något av ett fenomen då undertecknad - som i skrivande stund bara är 26 år - minns en tid när de flesta svenskar knappt visste vad ordet betydde. Dejta var något amerikanska tonåringar gjorde för att kunna lära känna varandra under ordnade, offentliga former som gärna skulle vara så aktivitetsspäckade att ingen tid blev över för otukt. Och för mig som var ung i 90-talets Norrland hade en sådan idé aldrig fungerat.
I den del av Norrland som jag växte upp i var det där med lokaltrafik fortfarande något av en lyx. Håll i minnet att detta var långt före både Coop, Lidl och Mittuniversitetet. De bussar som gick var få och skrämmande dyra och de killar som hade bil (killarna tog alltid körkort långt före tjejerna) hade oftast inga intressen utöver bilen som de kunde tänkas behöva pallra sig ut ur garaget och färdas i bilen för att ta sig till. Alltså kom man sällan i kontakt med människor utanför skolan, stammiscafét eller den lokala bensinmacken. Då kan ni kanske tänka er att utbudet av det motsatta könet blev tämligen begränsat. Under åren 14-19 träffade jag i huvudsak killar på något av följande sätt:
1) På fest hemma hos någon vars föräldrar aldrig var hemma (sällsynt)
2) På fest i någon övergiven gammal bygdegård mitt ute i ödemarken som kommunen aldrig kom sig för att riva ner (betydligt vanligare)
3) När en skygg landsortsalternativare väl sökte sig ut till stan och av misstag råkade hamna på mitt stammiscafé (tro inte att jag hade haft ögon för någon som INTE var alternativ - det alternativet fanns över huvud taget inte i min tonårsvärld)
Landsortsalternativarna växte upp som giftsvampar ur den becksvarta, norrländska myllan och var alldeles för coola för nästan allting. Allt de sade och gjorde var coolt och ondskefullt.
De försökte tvinga alla sina kompisar att kalla dem för Damien fast de egentligen hette Emil eller Oskar. De hade långt svart hår som möjligen kunde tvångstoppas var fjärde år, de hade sängkläder i svart satäng (fast själva sade de såklart att det var siden), de tapetserade sina väggar med Nightwish, Cradle of Filth och Dimmu Borgir och de mest hängivna killarna kunde även ha en liten svart bondkatt som antingen hette Zatan eller Lucifer. Rent tekniskt sett bodde de faktiskt inte hemma längre, eftersom de hade ett alldeles eget hus på föräldrarnas gård.
Att dejta en landsortsalternativare innebar i regel att man först träffades i offentliga sammanhang (se fest) ett par gånger för att därefter börja hälsa på varandra (med tanke på att det kunde handla om resor på närmare 30 mil tur och retur så var det inget man direkt gjorde i en handvändning, utan varje besök fick planeras noggrant flera veckor i förväg).
Ute i småbygderna fanns det inte så mycket att göra förutom att lyssna på musik, spela datorspel och se på film, så det blev att man allt som oftast gick till den lokala bensinmacken och hyrde film och köpte groteska mängder lösgodis. När den uttråkade, tonåriga tjejen som filade naglarna i kassan väl hade expedierat samma par vid tre eller fyra tillfällen och fört ryktet vidare till sina lika uttråkade tjejkompisar så bestämde lokalbefolkningen efter ett par veckor att man var ett par. En dag var det helt sonika ett odiskutabelt faktum, lite som ett arrangerat äktenskap där paret ifråga inte har så mycket att säga till om. Sedan var man tillsammans ända tills man hade avverkat Statoils filmutbud eller tills den ena parten inte orkade ta bussen längre.
På samma sätt som jag kan förmoda att detta låter väldigt tragiskt och underutvecklat (även om ni såklart får lov att ta mycket av det med en nypa humor) fanns där samtidigt en helt annan ärlighet än vad jag upplever i dagens dejtande. Dejtandet hade inte blivit en etablerad socialiseringsform ännu och man raggade således bara på de människor som man faktiskt gillade att umgås med i sin naturliga miljö. Och det resulterade nästan alltid i ett förhållande.
Lika okomplicerat gjorde man slut när man inte kände för varandra längre. Idag verkar folk dejta mest för att det bara är så alla relationsspalter, TV-program och kontinentala förståsigpåare menar att man ska närma sig det motsatta könet - genom att ständigt fika, bowla, gå på bio och äta middag ute. Ingen tid får gå till spillo när Den Rätte kan vänta bakom nästa hörn.
Jag vet människor som seriedejtar bara för att de inte har något annat att fördriva tiden med, likaså känner jag par som har dejtat i flera år utan att bli något mer för varandra än sängvärmare, reserver. I de fallen känns det som att ingen av parterna egentligen vet vad de håller på med, att det någonstans på vägen blev viktigare att åstadkomma ett socialt acceptabelt dejtingspel vars regler måste följas minutiöst än att faktiskt försöka hitta någon som man trivs med - även under regniga, ostrukturerade tråkdagar när himlen känns som en blöt raggsocka - och kan se en framtid tillsammans med.
På många sätt tror jag att vi skulle spara både tid och känslor på att gå in mer för att träffa likasinnade människor på våra egna villkor, i de miljöer där vi trivs bäst, och låta det som därefter sker få ske utan att sönderanalysera, stressa eller jämföra så mycket.
Men å andra sidan - vad skulle vi bänka oss framför TV:n för om kvällarna om vi inte hade sushiätande grisbönder och leriga singelmammor att se fram emot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar