Angående vänskap i vuxen ålder

Jag läste nyligen en insändare i DN från en förtvivlad kvinna i 30-årsåldern som aldrig lyckats få några nära vänner och som helt enkelt inte förstod hur hon skulle gå tillväga när ingenting hon redan gjort hade fungerat. Inget ovanligt brev, egentligen. I så många relationsspalter, Internetforum och bloggar berättas så många intill förväxling överensstämmande historier om ensamma människor som aldrig riktigt kommit underfund med varför just de blivit ensamma eller hur de ska bära sig åt för att ta sig ur ensamheten. Psykologiböcker i ämnet trycks upp i parti och minut och den vänligt förstående Dr Phil är vår nya hus-Jesus.

Och jag tror att det faktiskt är mycket svårare att skaffa vänner i vuxen ålder än vad det någonsin är i tonåren - trots att den ofta är kantstött av mobbing, grupptryck, komplex och allehanda snedvridna verklighetsuppfattningar. Kanske kan det bero lite på att man som vuxen oftast har mycket mindre fritid än man hade som tonåring, vilket resulterar i att så många vuxenaktiviteter betas av efter ett utstuderat mönster. Lyckan och spontaniteten i livet, de där färgstarka scrapbook-ögonblicken ska pressas in mellan jobb, dagishämtningar, frisörbesök, städning, tvättider och övriga fritidsintressen. Det går liksom inte att bara träffas på stan och se vad som händer - det måste vara bowling och cafébesök eller lyxiga restaurangmiddagar mellan klockan si och så och varje andetag måste fyllas med spänning och mening. Det måste vara mödan värt, annars kapar vi av och går raskt vidare.

När bloggmediet slog igenom i Sverige såg jag det som en fantastisk möjlighet att nå ut till andra, öppna ett litet fönster in i en annan människas liv och knyta kontakter över de geografiska gränserna. Istället blev folk så uttråkade över det oöverskådliga utbudet att de till slut bara orkade läsa några meningar här och där, så uttråkade att de istället övergick till det minimalistiska alternativet Twitter där varje inlägg helst ska hållas en mening långt/kort.
Det vanligaste svaret jag får när jag rekommenderar min blogg till mina kompisar är att de inte orkar, inte har tid, att jag skriver så långa inlägg.
Information overload.

Redan idag hör jag många av mina generationskamrater säga att de inte är i behov av fler vänner och de bemödar sig således inte ens med att besvara eventuella inviter på de communities som de (märkligt nog) är medlemmar i. De riktigt principfasta ser för tydlighetens skull till att avvisa oönskade närmanden med en rejäl utskällning och fyller i förebyggande syfte sina presentationssidor med långa listor på egenskaper de inte vill veta av.
Allt för att spara tid. Att skriva en dräpa på fem rader tar ju nästan lika lång tid som att dricka en halv latte.

Dessa människor är inte ens 30 och har redan en plan, ett schema, en färdig, laminerad gästlista som de bara vill ha digital översikt över. Alla de högkoncentrerade känslor som under barndomen och tonåren forsade fram ur hjärtats alla skrymslen och vrår tycks i vuxen ålder blekna, distanseras och låsas in, som de ömtåliga, värdefulla finglasen som mamma hade i vitrinskåpet hemma i barndomshemmet och som bara fick tas ut och dammas av på nyårsafton.

Själv skriver jag utan att egentligen veta hur många som läser.
Jag är inte en sådan som kontrollerar antalet unika, dagliga besökare. Jag skriver utan någon särskild målgrupp i åtanke och svarar alltid på de kommentarer jag får (i alla fall nu när jag vet hur den funktionen fungerar), för jag är trots allt en gammal fossil som växte upp på den knöliga, handskrivna brevväxlingens tid och vill således fortfarande se Internet som ett globalt kommunikationsmedel med vars hjälp allt är möjligt. Men istället för att låta det öppna upp världen använder vi det för att bygga allt snävare gränser, censurera oss själva och hålla främlingar borta i tron att de annars ska försöka locka oss ut i cyberspace med sina kakor.

Kom igen nu. Dela med er. Släng ut några ord och ett leende och se vad som händer.