Vanlig jävla HYFS!

Varför är så många 80-talister så jävla dysfunktionella?
Är det någonting i vattnet?
Är det en epidemi?

Aristokratsnookens etikettskola:

1) Man svarar på mail och sms, gärna så snart som möjligt. Har inte tid? Inga pengar? Skulle svara senare eller trodde rentav att du redan hade svarat? Min rumpa, att du skulle.
2) Man kan föreslå fikor, promenader och fester själv någon gång emellanåt istället för att bara vänta på att alla andra ska höra av sig.
3) Umgås man med en kompis så är det förjävligt ofint att sätta sig och slöprata bort en halvtimme i mobilen.
4) Man hånar ALDRIG någon annans inkomst eller yrke.
5) Man hånar ALDRIG någon annans kostvanor.
6) Man passar tider (efter 15 minuters väntan utan ett förklarande telefonsamtal eller sms går jag, så är det bara) Du har ingen som helst rätt att gödsla med någon annans tid.
7) Du kan inte vara pank JÄMT. Inte ens Ghandi var pank jämt. Och om du har råd med cigg, kläder, resor, sprit och klubbinträde så har du fanimig också råd att ta bussen in till stan och ta en fika någon gång ibland - punkt.
8) Om man prioriterar sin partner över sina vänner varje gång så blir man till slut en sådan där person som folk slutar höra av sig till för att inte bli sårad.
9) Ring inte efter kl 21 en vardag såtillvida det inte är nödläge. De flesta har jobb/skola att sova ut inför.
10) En vän är en vän i både nöd och lust - inte bara någon välgörenhetsclown man kan ringa när man har tråkigt och behöver tanka sitt ego.
11) Lägg ner den där överlägsna attityden. Du är inte rolig. Kanske var det förfärligt tufft att be sina kompisar att fara åt helvete, hävda att man är så mycket bättre än alla andra och ge fingret lite till höger och vänster - ”PÅ SKOJ” - när man gick på högstadiet. Möjligen. Men inte idag när du är närmare 30 än 20. Väx upp.
12) Man avbryter inte någon som är i färd med att berätta någonting.



Bild från: babble.com

Ny frisyr

Hur mycket jag än älskade mitt toviga gamla sidburr ala Ronja Rövardotter så blev det onekligen hyfsat irriterande att inte kunna kamma håret ordentligt eller tvätta det så ofta jag ville av rädsla för Dreadsmöglet From Outer Space.

Så det var med tung sorg i hjärtat som jag lät min hovfrisörska Elisabert ta sig an min skalp.
Fem timmar, fyra bullar och tre kilo tovor senare såg jag ut såhär.
Osminkad, ostylad och utan vare sig gelé eller hårspray.
Jag ger er Aristokratsnooken - den nakna sanningen, the bathroom edition.

Var snäll och sparsam med kritiken nu. Säg att jag fortfarande är hetare än flanellvågen. Okej?

Hetare än Stureplan och varma mackor tillsammans. Okej?

Queen of Egypt

Imorgon kl 05:15 går taxin från min uppfart.
Därefter följer 8 dagars semester i Egypten.
Jag tar kort och återkommer med redogörelser den 12:e.
Se nu till att sakna mig ordentligt, peppra bloggen med tårdrypande kommentarer om hur trist Borås - ja för att inte tala om hela jävla landet - är när jag inte är hemma!
Marsch pannkaka!

Bild från: egypten-resa.se

Tusen spänn och quiz och quiz igen

HUR?

Svarar du i telefonen? Hallåja?
Gör du när du är kär i fel person? Smiskar mig själv intellektuellt
Mycket pengar har du i plånboken just nu? Inte så mycket som en röd riksdaler
Mycket är klockan? 21:03
Många kontakter har du på MSN? Runt två dussin
Spenderar du en regnig dag bäst? I sängen

VEM?

Är ditt 10:e sms ifrån och vad står där? Drakmadame med inbjudan till gårdagens utflyttningsmaskeradfest
Pussade dig senast? Baggen
Vill du kasta en sten i huvudet på? Ingen. Jag är en sådan där snäll typ som tror på passivt motstånd
Ska du träffa imorgon? Chefen och arbetskamraterna
Festade du med senast? Drakmadame, Zess, Zassy, Damien, Cowboy, Joel, Tony, Lev, Alex med flera
Vem fick du senast sms av? Fiffi

JA- OCH NEJ-FRÅGOR

Har du cyklat utan händerna? Jodå, men jag misstänker att jag ändå har lidit värst efter de cykelturer då jag har glömt huvudet hemma
Har du gråtit en hel natt? Nej
Har du druckit så du spytt? Inte då, aldrig på tiden
Har du åkt vattenskidor? Nej
Har du åkt rullstol? Både åkt och kört
Har du gjort en bakåtkullerbytta? Nej
Har du köpt lösgodis för över 50 kr? Inte sedan jag var barn
Har du haft träningsvärkvärk? Det händer
Har du önskat att du var av det andra könet? Det är väl klart, vem vill inte ha mustasch och jeans?

Bring out the dude in you

Igår höll Drakmadame sin allra sista fest i den lägenhet som hon och hennes Fästman delat på Hässleholmen i fem års tid.
I fortsättningen kommer vi alltså tvingas vallfärda genom skogen till andra sidan Netto för att gå på fest. Hemska tanke!

Eftersom det var Allahelgona och allt var det självfallet utklädnadskrav, med temat 40-50-tal/militär. Nå, ni som känner mig någorlunda borde vid det här laget veta att jag, liksom Lars Winnerbäck, inte är mycket till soldat. Är man brunbränd och stark som ett A4-ark och därtill något av en militant pascifist så ser man mest bara ut som ett utklätt barn när man tar på sig uniform. Och kvinnomodet med stora prickiga kjolar som står rakt ut från midjan alternativt blåställ och städtrasa knuten kring huvudet föll mig inte heller riktigt på läppen.
Så vad göra?
Då kom det till mig, som en blixt från klar himmel - jag skulle såklart gå som GANGSTER!

Efter att ha studerat fyra Simpsonsavsnitt med Fat Tony kände jag mig redo för utmaningen och resultatet blev alltså följande:

-I'll make you an offer you can't refuse.

När Niklas fick syn på mig ute i köket blev han så till sig i trasorna att han fick lägga band på sig för att inte dra med mig in på toaletten. Eller in i garderoben.

Baby, can you dig your man?

- Soouchi? Pau ein tousdah?!

Idag är en en regelrätt hemmasittardag.

Lägenheten är städad och jag tvättade så sent som i söndags.

Jag har med andra ord ingenting som måste göras och tänkte således fördriva dagen med att ta en snabb vända ner till stan och köpa take away-sushi och choklad (jag tänker mig någonting från Lindh, med krämig fyllning) och därefter avnjuta läckerheterna hopkrupen i vardagsrumssoffan, invirad i en filt framför en hopplöst klichédrypande romcom.

Typ Notting Hill eller Love Actually. Få saker gör mig så varm i hjärtat som en surmulen, bortkommen Hugh Grant i min TV.

Bilder från: waxholmschoklad.se, flickr.com, slashfood.com

Dejtskola

Hahaha, jag älskar när Svenne Banan ska leka dejtskola!
Tittade nyss på Fråga Olle-dokumentären på Kanal5 som än en gång handlade om ett gäng unga, väloljade Stureplansstekare som driver dejtskola (har de börjat få slut på programidéer eller vad är det frågan om?), och det de stackars kursdeltagarna fick lära sig var - i mer eller mindre avskalad form - följande:

1) Prata med ALLA tjejer du ser
2) Prata om vad som helst - det viktiga är att munnen går oavbrutet
3) Tafsa så ofta du får chansen
4) Eftersträva kyss, telefonnummer eller sex (i den ordningen)

Så som programmet var uppbyggt hade man visst inte ägnat så mycket som en tanke åt de små detaljerna, som exempelvis personkemi, arga pojkvänner, personlig integritet eller taktkänsla.
Själv hade jag ryggat mig ner i Exorcisten-brygga om någon mintdoftande solariefeja hade försökt ragga in mig i ett hörn.
Singel eller ej - slås jag någon gång av det akuta behovet av en främmande människas kalla, kladdiga händer över min kropp så bokar jag tid hos närmaste vårdcentral för en rutinundersökning.
Mycket billigare än garderob, flasköl och taxi.

About a letter

Segaste datorn - I haz it. *suck*
Badrumsgolvet och hallgolvet är skurat, kattens badrum är städat, sängen är bäddad, disken är klar och kattlådan tömd. I fönstren glöder rökelse och TV-möbeln är dammtorkad.
Jag har lagat mat och ätit glass. Jobbat halvdag. Fikat på stan med darling Elisabert och fyndat en toksöt, svart hängselklänning för ynka fem riksdaler(!) på Röda Korset samt en dubbelknäppt Cheap Monday-kjol på Emmaus.
Skrivit quiz och fått mitt första handskrivna brev sedan jag var barn.


Ända sedan Cissi skickade det där underbart söta nattsms:et för någon vecka sedan har jag gått omkring och funderat på hur jag bäst skulle kunna återgälda gesten, och till slut kom jag på det: jag skulle såklart skicka ett Första Hjälpen Höst-kit! Som ni alla säkert vet så är det lätt att låta sig dras ner i mörka tankar när vädret mulnar, löven faller och graderna sjunker genom hela landet, och även om ord och cyberkramar visserligen kan göra mycket så är de ändå inte lika påtagliga som fysiska, materiella ömhetsbevis, sådana som går att ta på och spara.
Särskilt när man har flyttat till en ny stad och fortfarande befinner sig i den där sköra rotningsprocessen. Alltså såg jag till att sätta min plan i verket redan dagen därpå.


På vägen hem från jobbet stannade jag till på Lagerhaus för att köpa en påse färgglada jellybeans, ett kaneldoftande värmeljus och en rosa, hjärtformad tablettask med texten: "All you need is love candy" (jag skulle kunna bosätta mig på Lagerhaus).
Nästa anhalt blev posten, där jag anförskaffade ett vadderat kuvert, och under resten av vägen hem till Liljeberget valsade jag från träd till träd för att fylla så mycket som möjligt av det kuvertet med höstlöv i flammande färger. Det måste ha sett ganska roligt ut där jag gick och skakade ner löv från träden för glatta livet. När jag kom hem tyckte jag dock fortfarande att kuvertet kändes lite tomt, lite fattigt. Så jag släppte dessutom ner två påsar av mitt favoritté, Indian Spice, samt två dödskalleplåster och skrev avslutningsvis ett litet brev (för hand såklart) med noggranna instruktioner för paketets innehåll.


Och när jag kom hem från stan låg alltså svarsbrevet på min dörrmatta, ett helt A4, fullskrivet på båda sidor, och jag ser verkligen fram emot att slå mig ner med en kopp kaffe och lite skön musik och skriva svar.
Alla borde ha en Cissi. Det borde vara lag på det.

Quiz

När du svarar, kom ihåg att du bara får använda ETT ord som svar.
Bara ett. Det är inte så lätt som det verkar!

1. Var är din mobiltelefon? Intill
2. Var är din äkta hälft? Avlägsen
3. Ditt hår? Tillbakastruket
4. Din mamma? Principfast
5. Din pappa? Jaktlaget
6. Det bästa du vet? Samförstånd
7. Din dröm inatt? Kallsvett
8. Din dröm/ditt mål? Ombytliga
9. Rummet du är i? Arbetsrum
10. Din hobby? Secondhandfynda
11. Din skräck? Planlöshet
12. Vad vill du vara om 6 år? Starkare
13. Var var du igår kväll? Jobbet
14. Vad du inte är? Uthållig
15. En sak du önskar dig? Sinnesro
16. Var du växte upp? Jämtland
17. Det senaste du gjorde? Duschade
18. Dina kläder? Hopvikta
19. Din TV? Påslagen
20. Ditt/dina husdjur? Sover
21. Din dator? Avbetald
22. Ditt humör? Turbulent
23. Saknar någon? Dåtiden
24. Din bil? Såld
25. Något du inte har på dig? Kalasbyxor
26. Favoritaffär? Emmaus
27. Din sommar? Luftkonditionering
28. Älskar någon? Mångfacetterat
29. Favoritfärg? Svart
30. När skrattade du senast? Idag
31. När grät du senast? Igår
32. Vad är du? Splittrad

Where everybody knows your name

Ibland är det märkligt hur smidigt allting kan lösa sig trots att ens ursprungliga plan gått i stöpet. Idag arbetade jag 7:45-12:45 och skulle möta upp Elisabert kl 13:00 vid Köttbulle House (jag kommer inte över hur otroligt fånigt det känns att skriva ut det namnet).
När jag väl kommit ut ur byggnaden ser jag att hon har sms:at mig och ställt in pga. akut sjukdom. Aja, jag var ändå i stan och hade några ärenden att uträtta, så jag såg snabbt till att bocka av dem och tog därefter en runda förbi Café Viskan för att se om det kunde tänkas sitta någon rolig människa där. Man vet att man bor i en småstad när man vet precis vart man ska gå för att hitta någon att leka med en regnig dag.
Where everybody knows your name, liksom.

Idag hittade jag Victor (ej att förväxla med Mr Dixit) på uteserveringen, och på grund av vädret drog vi raskt vidare till Köttbulle House där vi blev kvar i närmare tre timmar.
Det är inte klokt egentligen, hur många man umgås med på fester och i andra ytligare sammanhang utan att någonsin försöka lära känna närmare på tu man hand.
Människor man förvisso kan tillåta sig att skratta, gråta, skvallra och diskutera med långt in på småtimmarna, men aldrig utan den underliggande, allestädes närvarande distans som gör att man ändå inte kommer varandra närmare än skal mot skal.
Imorse, t.ex, var jag och Victor drinking buddies.
Efter att i över ett års tid ha varit ytligt bekanta som bara festat ihop var det först nu, idag, som vi verkligen började lära känna varandra som individer och jag kan uppriktigt säga att det var länge sedan jag skrattade så mycket under en och samma eftermiddag!
Underbara, överenergiska kruttunna till människa!
Det där måste vi absolut göra om!

Och till alla er, mina älskade fattigbarn - det är Köttbulle House som gäller från och med nu!
15:- för en kopp kaffe, where everybody knows your name.

Östersund i mitt hjärta

Idag längtar jag hem så att hjärtat blöder.
Hem. Till Skivhörnan där jag stod i vem vet hur många hundra timmar och tjuvlyssnade på alla de skivor jag ville ha men aldrig hade råd med, festerna i Brunflo och bussarna som aldrig kom.

Café Tingshuset med stans billigaste Jolt-Cola och räkmackor, Domus där jag och mamma brukade fika chokladbiskvier, Åhléns.

Téhuset där jag och Stan the Man har suttit och pratat om allt mellan himmel och jord, busstorget där jag och mina kompisar hängde om kvällarna när mörkret föll och vi inte hade någon annanstans att ta vägen, Permans som egentligen var lite för fint för oss skräpungar men dit vi gick ändå när folk blev osams och lät markera detta genom att ockupera varsitt café.

Hobbyboden, stadsparken, Storsjöyran, Ewert Ljusberg, biografen, H&M och Kupan (hur hade jag någonsin hittat kläder i min prisklass om det inte hade varit för mitt älskade Kupan?).

Men mest av allt saknar jag folket.

Stan/Tobey

Wuffe

Magnum

Kicki

Stellan

Zandra

Gizmo

Mirlinda

Nicole

Lisa

Anna

Johan

Rosa

Latzius

Perra

Gnildron

Thorgal

Hälge

Alla de som försvann med tiden.

Alla er som jag bara hann snudda vid.

Ni fattas mig än.

Ni fattas mig så att det gör ont.

Bilder från: hell-man.se, 365ostersund.wordpress.com, arrivalguides.com

Angående vänskap i vuxen ålder

Jag läste nyligen en insändare i DN från en förtvivlad kvinna i 30-årsåldern som aldrig lyckats få några nära vänner och som helt enkelt inte förstod hur hon skulle gå tillväga när ingenting hon redan gjort hade fungerat. Inget ovanligt brev, egentligen. I så många relationsspalter, Internetforum och bloggar berättas så många intill förväxling överensstämmande historier om ensamma människor som aldrig riktigt kommit underfund med varför just de blivit ensamma eller hur de ska bära sig åt för att ta sig ur ensamheten. Psykologiböcker i ämnet trycks upp i parti och minut och den vänligt förstående Dr Phil är vår nya hus-Jesus.

Och jag tror att det faktiskt är mycket svårare att skaffa vänner i vuxen ålder än vad det någonsin är i tonåren - trots att den ofta är kantstött av mobbing, grupptryck, komplex och allehanda snedvridna verklighetsuppfattningar. Kanske kan det bero lite på att man som vuxen oftast har mycket mindre fritid än man hade som tonåring, vilket resulterar i att så många vuxenaktiviteter betas av efter ett utstuderat mönster. Lyckan och spontaniteten i livet, de där färgstarka scrapbook-ögonblicken ska pressas in mellan jobb, dagishämtningar, frisörbesök, städning, tvättider och övriga fritidsintressen. Det går liksom inte att bara träffas på stan och se vad som händer - det måste vara bowling och cafébesök eller lyxiga restaurangmiddagar mellan klockan si och så och varje andetag måste fyllas med spänning och mening. Det måste vara mödan värt, annars kapar vi av och går raskt vidare.

När bloggmediet slog igenom i Sverige såg jag det som en fantastisk möjlighet att nå ut till andra, öppna ett litet fönster in i en annan människas liv och knyta kontakter över de geografiska gränserna. Istället blev folk så uttråkade över det oöverskådliga utbudet att de till slut bara orkade läsa några meningar här och där, så uttråkade att de istället övergick till det minimalistiska alternativet Twitter där varje inlägg helst ska hållas en mening långt/kort.
Det vanligaste svaret jag får när jag rekommenderar min blogg till mina kompisar är att de inte orkar, inte har tid, att jag skriver så långa inlägg.
Information overload.

Redan idag hör jag många av mina generationskamrater säga att de inte är i behov av fler vänner och de bemödar sig således inte ens med att besvara eventuella inviter på de communities som de (märkligt nog) är medlemmar i. De riktigt principfasta ser för tydlighetens skull till att avvisa oönskade närmanden med en rejäl utskällning och fyller i förebyggande syfte sina presentationssidor med långa listor på egenskaper de inte vill veta av.
Allt för att spara tid. Att skriva en dräpa på fem rader tar ju nästan lika lång tid som att dricka en halv latte.

Dessa människor är inte ens 30 och har redan en plan, ett schema, en färdig, laminerad gästlista som de bara vill ha digital översikt över. Alla de högkoncentrerade känslor som under barndomen och tonåren forsade fram ur hjärtats alla skrymslen och vrår tycks i vuxen ålder blekna, distanseras och låsas in, som de ömtåliga, värdefulla finglasen som mamma hade i vitrinskåpet hemma i barndomshemmet och som bara fick tas ut och dammas av på nyårsafton.

Själv skriver jag utan att egentligen veta hur många som läser.
Jag är inte en sådan som kontrollerar antalet unika, dagliga besökare. Jag skriver utan någon särskild målgrupp i åtanke och svarar alltid på de kommentarer jag får (i alla fall nu när jag vet hur den funktionen fungerar), för jag är trots allt en gammal fossil som växte upp på den knöliga, handskrivna brevväxlingens tid och vill således fortfarande se Internet som ett globalt kommunikationsmedel med vars hjälp allt är möjligt. Men istället för att låta det öppna upp världen använder vi det för att bygga allt snävare gränser, censurera oss själva och hålla främlingar borta i tron att de annars ska försöka locka oss ut i cyberspace med sina kakor.

Kom igen nu. Dela med er. Släng ut några ord och ett leende och se vad som händer.

Halloween!

Pajen står för närvarande i ugnen och doftar himmelskt och resultatet av själva pumpan ser ni på bilden ovan!

Tjockistest!

Vad brukar du äta?

[ ] Snökulor ("Snökulor"? Är inte det sådant som man strösslar över glass? Vad är man för slags patetisk tjockis om man äter sådant på påse, liksom?)
[ ] Geléhallon
[ ] Cocosstång
[x] Mjölkchoklad
[ ] Lakritsfiskar
[ ] Fruktnappar
[ ] Knäck
[ ] Fudge
[ ] Sockervadd
[ ] Karameller
[ ] Kexchoklad
[ ] Fizzy flaskor
[ ] Klubbor

Gillar du?

[x] Hamburgare
[x] Pizza (men bara min egen, hemgjorda)
[ ] Pommes frites
[x] Tårta
[x] Bullar (men bara mina egna, hembakade)
[x] Munkar (men bara på höstmarknaden, en gång om året)
[x] Våfflor
[x] Pannkakor
(Vänta lite nu, även om man GILLAR någonting så betyder det väl inte att man mular i sig av det i parti och minut? Vad säger det jag gillar om mina faktiska matvanor? Självbehärskning, någon?)

Var gillar du att äta?

[ ] McDonald´s
[x] Max
[ ] Pizzeria
[ ] Burger King
[ ] Glassbar
[ ] Hard Rock Café
[ ] Buffé
[x] Kina/Thairesturang
[ ] Sibylla
[ ] Gatukök

Dricka?

[x] Jul/påskmust (Light)
[ ] Sprite
[x] Cola (Light)
[ ] Fanta
[x] Alkohol
[ ] Red Bull (Nepp, bara lightsubstitut)
[ ] O´boy
[ ] Saft

SUMMA:

61-15 = Anorexibarn - Joråsåatte...
16-25 = Normal
26-34 = Mullig
35-45 = FETTO!! Kalla in Anna Skipper och hennes algvälling!

Caturday

Veckans första lediga dag. Jag kom nyss hem från Borås Biståndscenter med lite nya, roliga fynd (bilder kommer senare under dagen) och nu när jag väl har duschat av mig de sista resterna av det raggsocksgrå regnvädret har jag inte för avsikt att klä på mig något mer avancerat än min jättelika hemmalufsarskjorta, underkläder och tigertofflor på hela dagen.

Idag är en sådan där härligt höstig innesittarmysdag utan ett skapandes grand på dagordningen. Jag har skämt bort mig själv med bodypeeling, ansiktspeeling, bodylotion, ansiktskräm, ögonkräm och handkräm. Jag doftar av Cool Water och har rakat benen sådär skimrande silkeslena som människoben annars bara tycks kunna bli i Lady Shave-reklamerna.

Jag har bäddat med nya sängkläder. Lägenheten är städad, soporna tömda och min Jack Skellington-skål fylld med höstlöv i flammande färger.

I fönstren brinner opiumrökelse.
Nu ska jag baka pumpapaj för första gången i mitt liv.
Vad gör Du på Din Caturday?

Det piper till i telefon

"Jag hoppas du vet att jag älskar dig"

Instinktivt har jag alltid varit lite rädd för den sortens nattliga meddelanden, dels eftersom jag känner mig så hopplöst långt borta - som om det var halva världen som höll oss frånskilda snarare än några futtiga små svenska städer - och dels för att mitt ängsliga lilla flimrande harhjärta så lätt börjar måla upp alla tänkbara mardrömsscenarion.
Jag är dessvärre inte så van vid att få höra de där orden såtillvida de inte är menade som någon sorts avsked.


Samtidigt blir jag så sprudlande glad att jag bara vill störta upp ur sängen, starta datorn och impulsboka Stockholmsbiljetter helt utan en tanke på vare sig arbetsscheman eller ekonomi.
Det blir ofta så, att hjärtat hamnar två steg före det sunda förnuftet.
Aftonbladets Annika Marklund skriver idag om sin ambivalenta relation till sin psykolog, om hur hon betalar en främmande människa 560:- åt gången för den villkorslösa vänskap hon inte vågar besvära sina kompisar om. Hon lyckas sätta sådana klockrena ord på just de känslor som jag själv har brottats med på sistone, det här med hur öppen man egentligen ska våga vara med de man kallar sina vänner.

I takt med att terapisamtalet blivit normaliserat och kommersialiserat har
vänskapen förlorat en stor del av sitt ansvar – och därmed sin funktion. Vi får
veta att vi inte ska ta på oss våra nära och käras problem, att det bästa vi kan
göra när någon mår dåligt är att uppmana dem att skaffa professionell hjälp. Att
vi ska vara deras vän, inte deras vårdare. ”För relationens skull”.

Just därför har jag alltid hatat konceptet med "tough love". Som om en ledsen människa på fullaste allvar skulle vara i större behov av en verbal käftsmäll än en kram från hjärtat.
Som om den sörjande skulle kunna örfilas ur sin sorg på samma abrupta sätt som en full människa tillfälligt kan örfilas ur sin berusning. "Ta dig samman! Skärp dig! Var som en människa!"

Det stämmer säkert – om någon har svåra psykiska problem. Men sorg, rädsla,
stress och oro är inte sjukdomstecken. De är känslor. Genom att sjukdomsklassa
dem påstår vi att normaltillståndet i livet är lycka, och att allt annat är
problem som kräver behandling. Något man inte bör tynga sina vänner, sin familj
eller sin partner med. Som om inte alla känslor, ljusa som mörka, vore en del av
det där vi kallar livet.

Det är väl just det. Just därför som tough love aldrig fungerar annat än i teorin, i dammiga gamla hjälp-dig-självböcker från John Grays tid som ingen människa orkar läsa från pärm till pärm.
För att det är Livet. Oavsett hur mörk och överjävlig jag stundtals kan tycka att tillvaron är så älskar jag ändå livet med alla dess nyanser, från det snövitaste vita till det avgrundsdjupaste svarta. Det är inte så lätt att bli min vän, det ska erkännas, men har du väl kommit dithän så släpper jag aldrig taget.


Tråka ut mig så mycket du vill, besvära mig, reta upp mig, dra med mig ut på tigerjakt om vädret tillåter. Ta med kameran så klättrar vi upp på ett hustak och fotograferar regn och spruckna takpannor. Hur trött eller upptagen eller stressad jag än är så har jag alltid några minuter till övers om du behöver min tid, oavsett om det är för att gråta ut över all den ångest som ryms i ditt sällsynt färglösa sovrumstak eller för att berätta om ett alldeles makalöst one night stand med grönskimrande ögon. Vad du vill.


Men vad du än gör, lägg aldrig band på dig själv.
Bli aldrig, aldrig någonsin trevlig att ha i möblerade rum.
Det är mitt enda villkor.

Bild från: www.paramountzone.com

En portion jul i förskott

Vad är väl ett bättre sätt att avrunda en hård arbetsdag än att knata genom Hässleskogen och äta gröt med Drakmadame och mina två nya plastbarnbarn Zess och Zassy?
Zess var så söt i sin nya långkjol som hon ska inviga nu i helgen på sin fars bröllop.
Drakmadame måste ha sytt flitigare än mössen i Askungen, för det gick banne mig inte att avslöja att den var hemsydd ens när man bokstavligt talat synade den i sömmarna.

Som den kärring jag är dammade jag av några anekdoter om Det Gamla Livet uppe i Norrland (helt otroligt att Zess är lika gammal idag som jag var när jag flyttade hemifrån, vilket herreminjävlaje måste betyda att det snart är 10 år sedan), efter vilka Zess plötsligt kände sig ganska tillfreds med hur hennes liv hade utvecklat sig. Trots två bandagerade armhålor.
Nåväl. Kan man inte föregå med gott exempel kan man alltid försöka skrämma de små till att hålla sig på den smala vägen.









Bild från: http://www.coopkonsum.se/

Några ord om känsloyttringar

Jag är en ganska temperamentsfull person och har nog egentligen alltid varit det.
Ända sedan jag var barn har jag haft svårt att filtrera och sortera den väldiga omvärldens alla intryck vilket har resulterat i att händelser och ord har gått rakt in i bröstet, skurit igenom skinn och kött och ben som en varm kniv genom smör, och slutit sig kring hjärtat, smält fast vid dess väggar som plastfolie mot het metall. Således utvecklades jag till en rädd, ängslig och överspänd liten tonåring som tog lång tid på sig för att växa i sina vuxenkläder.

Därmed inte sagt att jag skulle vara något slags okontrollerat naturbarn ala Émile som går bärsärk varje dag för minsta lilla. Det säger ju sig självt att någonting sådant inte skulle fungera i detta högupplösta 2000-tal. Jag förstår vidden av konceptet handling kontra konsekvens.
Jag sköter mitt jobb med lika delar känsla och distans, jag kan diskutera lugn och sansat med myndighetspersoner och har med åren utvecklat en känsla för vilka samtal jag kan vinna någonting på att ge mig in i och vilka ämnen jag gör bäst i att lämna därhän.
Det finns en balans, en ryggradskänsla som jag ytterst sällan förlorar kontrollen över.

Men ibland råkar jag av ren reflex ge mer av mig själv än jag borde till helt fel människor.
Ibland gråter jag på öppen gata, ibland skrattar jag högt så att folk vänder sig om och ibland blir jag så rasande att det känns som om blåsprakande elektricitet forsar genom blodådrorna.
När jag känner mig så pass bekväm i en situation och i ett sällskap att jag börjar dela med mig av mig själv tar jag konfettinävar ur hela känsloregistret, inte bara det som är trevligt att ha i möblerade rum, och jag förväntar mig samma sak av de som vill kalla sig min vän.
Jag är en live-upplevelse, en paketdeal.
De som oblygt tar för sig av min glädje, spontanitet, humor och energi för att några dagar senare himla med ögonen och vända ryggen åt min sorg, mina besvikelser och min rädsla är helt enkelt inte värda min energi.

Oavsett hur många välmenande själar som än försöker förklara saken för mig på fyraåringsnivå kommer jag aldrig att gå med på att glada, positiva känslor skulle vara värda mer än svärta och sorg och att det rentav skulle vara ovärdigt att ge uttryck för sina mörkare känslor.
Det är någonting jag borde ha kommit underfund med betydligt tidigare i livet - att alla människor faktiskt inte är vänner som jag ännu inte känner och att det är okej att gå ifrån självupptagna människor som bara får mig att må dåligt. Jag var ganska gammal innan jag lärde mig konsten att välja bort en person utan att gå omkring i flera månader efteråt och oroa mig för att det kanske uppfattades som en krigsförklaring.

Det är bland annat det som är så härligt med att vara vuxen - idag kan jag välja vilka jag vill omge mig med och orkar öppna mig för utan att skämmas. Jag vet det nu. Jag vet vilka som älskar mig genom raseri och eufori, vilka jag kan ringa mitt i natten och som alltid, alltid svarar.
Och de vet att de alltid kan förvänta sig samma lojalitet i gengäld.

Bild från: boatpastor.files.wordpress.com

Quiz

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist.
Undvik att upprepa en låttitel.


Är du kvinna eller man: Hjärter Dam
Beskriv dig själv: Fröken Svår
Vad tycker du om dig själv: En svår och jobbig grej
Beskriv var du bor för tillfället: En tätort på en slätt
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka: Köpenhamn och överallt
Favorit-uttryck: Jag fattar ingenting
Din bästa vän är: Vemodets Man
Din älskling är: Ett sällsynt exemplar
Din favoritfärg är: Mareld
Hur är vädret: Jag har väntat på ett regn
Favorittid på dagen: Innan mörkret faller
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta: Dunkla rum
Vad är livet för dig: Dom sista drömmarna
Det bästa rådet du kan ge: Håll ut
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då: Fenomena
Favoritmat: Visan om frukosten
Dagens tanke: Nån annan
Hur skulle du vilja dö: Solen i ögonen
Din själs nuvarande tillstånd: Över gränsen
Felen du kan leva med: Hugger i sten
Ditt motto: Måste vara två





Bild: Elisabert

Första snön...

...kom idag. Det är min enda helt lediga dag den här veckan och istället för att klä på mig och äta frukost kokar jag mig en kopp kaffe och lyssnar på The Cornells. Plötsligt känner jag mig tacksam för att jag tog mig tid att gå hem riktigt långsamt från jobbet, både igår och i förrgår. Jag är så glad att jag såg till att ta in alla sinnesintryck ordentligt - den klarblå himlen, den krispiga luften, de flammande färgerna - och sparka runt i lövdrivorna med babydollskorna som jag antagligen blir tvungen att ställa in i garderoben över vintern. Det var som om jag kände på mig att denna underbara men flyktiga, nyckfulla årstid snart skulle vara över.
Dock ångrar jag att jag inte tog några bilder.


Bild från: http://www.hyse.se/

Folket bestämmer!

Mina föräldrar tycker att jag (sånär som på frisyren) är slående lik Kate Bush.
Jag vet inte jag. Jag ser inte riktigt likheten, så jag överlåter till mina kära läsare att avgöra saken. Ja eller nej?

Aristokratsnooken?

Kate Bush?

Bild från: www.schliemann.nu

To date or not to date

Nu när "Ensam mamma söker" och "Bonde söker fru" visas på bästa sändningstid och det exponeras mer rutigt skjorttyg i rutan än under dansbands-SM 1976 är det inte utan att jag har börjat fundera lite över dejtingfenomenet. För jo, här i Sverige får det fortfarande sägas vara något av ett fenomen då undertecknad - som i skrivande stund bara är 26 år - minns en tid när de flesta svenskar knappt visste vad ordet betydde. Dejta var något amerikanska tonåringar gjorde för att kunna lära känna varandra under ordnade, offentliga former som gärna skulle vara så aktivitetsspäckade att ingen tid blev över för otukt. Och för mig som var ung i 90-talets Norrland hade en sådan idé aldrig fungerat.

I den del av Norrland som jag växte upp i var det där med lokaltrafik fortfarande något av en lyx. Håll i minnet att detta var långt före både Coop, Lidl och Mittuniversitetet. De bussar som gick var få och skrämmande dyra och de killar som hade bil (killarna tog alltid körkort långt före tjejerna) hade oftast inga intressen utöver bilen som de kunde tänkas behöva pallra sig ut ur garaget och färdas i bilen för att ta sig till. Alltså kom man sällan i kontakt med människor utanför skolan, stammiscafét eller den lokala bensinmacken. Då kan ni kanske tänka er att utbudet av det motsatta könet blev tämligen begränsat. Under åren 14-19 träffade jag i huvudsak killar på något av följande sätt:

1) På fest hemma hos någon vars föräldrar aldrig var hemma (sällsynt)

2) På fest i någon övergiven gammal bygdegård mitt ute i ödemarken som kommunen aldrig kom sig för att riva ner (betydligt vanligare)

3) När en skygg landsortsalternativare väl sökte sig ut till stan och av misstag råkade hamna på mitt stammiscafé (tro inte att jag hade haft ögon för någon som INTE var alternativ - det alternativet fanns över huvud taget inte i min tonårsvärld)

Landsortsalternativarna växte upp som giftsvampar ur den becksvarta, norrländska myllan och var alldeles för coola för nästan allting. Allt de sade och gjorde var coolt och ondskefullt.

De försökte tvinga alla sina kompisar att kalla dem för Damien fast de egentligen hette Emil eller Oskar. De hade långt svart hår som möjligen kunde tvångstoppas var fjärde år, de hade sängkläder i svart satäng (fast själva sade de såklart att det var siden), de tapetserade sina väggar med Nightwish, Cradle of Filth och Dimmu Borgir och de mest hängivna killarna kunde även ha en liten svart bondkatt som antingen hette Zatan eller Lucifer. Rent tekniskt sett bodde de faktiskt inte hemma längre, eftersom de hade ett alldeles eget hus på föräldrarnas gård.

Att dejta en landsortsalternativare innebar i regel att man först träffades i offentliga sammanhang (se fest) ett par gånger för att därefter börja hälsa på varandra (med tanke på att det kunde handla om resor på närmare 30 mil tur och retur så var det inget man direkt gjorde i en handvändning, utan varje besök fick planeras noggrant flera veckor i förväg).

Ute i småbygderna fanns det inte så mycket att göra förutom att lyssna på musik, spela datorspel och se på film, så det blev att man allt som oftast gick till den lokala bensinmacken och hyrde film och köpte groteska mängder lösgodis. När den uttråkade, tonåriga tjejen som filade naglarna i kassan väl hade expedierat samma par vid tre eller fyra tillfällen och fört ryktet vidare till sina lika uttråkade tjejkompisar så bestämde lokalbefolkningen efter ett par veckor att man var ett par. En dag var det helt sonika ett odiskutabelt faktum, lite som ett arrangerat äktenskap där paret ifråga inte har så mycket att säga till om. Sedan var man tillsammans ända tills man hade avverkat Statoils filmutbud eller tills den ena parten inte orkade ta bussen längre.

På samma sätt som jag kan förmoda att detta låter väldigt tragiskt och underutvecklat (även om ni såklart får lov att ta mycket av det med en nypa humor) fanns där samtidigt en helt annan ärlighet än vad jag upplever i dagens dejtande. Dejtandet hade inte blivit en etablerad socialiseringsform ännu och man raggade således bara på de människor som man faktiskt gillade att umgås med i sin naturliga miljö. Och det resulterade nästan alltid i ett förhållande.

Lika okomplicerat gjorde man slut när man inte kände för varandra längre. Idag verkar folk dejta mest för att det bara är så alla relationsspalter, TV-program och kontinentala förståsigpåare menar att man ska närma sig det motsatta könet - genom att ständigt fika, bowla, gå på bio och äta middag ute. Ingen tid får gå till spillo när Den Rätte kan vänta bakom nästa hörn.

Jag vet människor som seriedejtar bara för att de inte har något annat att fördriva tiden med, likaså känner jag par som har dejtat i flera år utan att bli något mer för varandra än sängvärmare, reserver. I de fallen känns det som att ingen av parterna egentligen vet vad de håller på med, att det någonstans på vägen blev viktigare att åstadkomma ett socialt acceptabelt dejtingspel vars regler måste följas minutiöst än att faktiskt försöka hitta någon som man trivs med - även under regniga, ostrukturerade tråkdagar när himlen känns som en blöt raggsocka - och kan se en framtid tillsammans med.

På många sätt tror jag att vi skulle spara både tid och känslor på att gå in mer för att träffa likasinnade människor på våra egna villkor, i de miljöer där vi trivs bäst, och låta det som därefter sker få ske utan att sönderanalysera, stressa eller jämföra så mycket.

Men å andra sidan - vad skulle vi bänka oss framför TV:n för om kvällarna om vi inte hade sushiätande grisbönder och leriga singelmammor att se fram emot?

Bild från: http://www.bible.ca/.

Kärringen mot strömmen

Jag skriver det här inlägget med anledning av ett personlighetsdrag som jag har börjat se allt oftare hos allt fler av de människor jag omger mig med.
En överlägsen attityd med högburet huvud som utstrålar: "Du finns bara här för att spegla min egen förträfflighet". Jag talar om den sortens människor som tar upp plats i sociala sammanhang utan att intressera sig för andra, som i princip bara pratar om sig själva utan att ställa motfrågor och som endast tycks tilltala andra människor för att kunna sticka åt dem en svidande motreplik.

Själv har jag aldrig förstått den sortens inställning, hur många gånger man än har försökt förklara för mig att det bara är en form av internhumor, att det är en retsam jargong, att det ju bara är så han/hon är och att det inte är något att ta illa vid sig av.
Och jag har så många gånger tagit till mig de orden och istället försökt böja mig för den såkallade jargongen, släta över, smälta in, vara med på noterna med glatt humör men ändå alltid gått hem i kvällens slut med en gnagande olustkänsla i magen, inte helt olik den jag brukade uppleva som barn när jag precis lyckats undkomma mina mobbare ute på skolgården.
Fram tills nu. Nu får det vara bra.
Nu tänker jag inte vara med längre.
Att vara oprovocerat otrevlig är ingen jargong eller något som är typiskt för Den Här Stan.

Nej, jag ser ingen form av humor i att be om någon annans åsikt bara för att kunna kritisera den. Det är inte humor att skratta åt och förlöjliga någon som har andra vanor än de du har.
Det borde vara piskstraff för de som hånar lågavlönade, sjukskrivna och studenter och skryter högljutt om sina egna tillgångar. För dem som kallt dömer ut alla arbetslösa som lata bidragssnyltare.
Att bete sig på det viset är inte konstruktivt i något avseende och jo, ska du prata med mig så är det bäst att du håller det konstruktivt.
Jag är vuxen nu och behöver aldrig sätta min fot på en skolgård igen och jag lyfter inte så mycket som ett finger för någon som inte är villig att se mig som en jämlike.
Jag har ingenting att vinna på att vända mig själv ut och in för att så många ytligt bekanta som möjligt ska tycka om mig.
Personlig smak kan inte vara något universellt bra eller dåligt.
Du är inte bättre än någon annan, men du är heller inte sämre.

Jag är Aristokratsnooken och jag gillar Ted Gärdestad.
Jag börjar varje morgon med att dansa en rytmlobotomerad liten dans i köket.
Jag gillar blodpudding och bruna bönor (dock inte tillsammans).
Jag föredrar snabbkaffe framför bryggkaffe.
Jag avskyr monoton ”klubbmusik”.
Jag tål inte whiskey.
Jag förstår mig inte på dejtingfenomenet.
Jag städar, diskar och bäddar sängen varje dag och tycker att det är äckligt att inte göra det.
Jag sover inte i tält.
Jag tycker inte om vare sig rollspel, datorspel, brädspel eller lajv.
Jag tycker inte om fantasylitteratur, men älskar Dostojevskij, Gardell och Fogelström.
Jag föredrar romcoms och draman framför action och scifi vilken dag som helst.
Jag anser att skumbananer är ett djävulens påfund.
Jag blir själaglad varje gång jag hör ”Friday I’m in love” med The Cure.

Sådan är jag, eller åtminstone om man ska nöja sig med ett demonstrativt axplock.
Tycker du annorlunda så är det din fulla rätt att göra så och jag kommer alltid att respektera dina åsikter, intressen och synpunkter även om jag kanske inte alltid delar dem.
Jag värdesätter individens värderingar och förmåga att visa medmänsklighet framför hennes musiksmak.
Sådant kallas ödmjukhet.
Jag önskar att jag fick se prov på lite mer av den varan i mitt vardagliga liv.

Helomvändning

Allright, från och med nu är det helt klart räkost som gäller på frukostmackan.
Räkost är metal.

Tusen spänn och fest och fest igen

Igår var det inflyttningsfest för min vän Niklas, som bekvämt nog bara bor en knapp kilometer från Liljeberget. Det var på det hela taget en underbar dag som började med sushilunch på Samuraj och en vända till Chokladboden där jag köpte en hel kasse med lyxig, hemgjord choklad. Det blev chili/vaniljpraliner, chokladkex med torkade apelsinskal, krämiga moccafingrar och en toksöt hjärtformad klubba av 70%-ig choklad.

När man går på inflyttningsfest anser jag det vara kutym att ta med en inflyttningsgåva, så jag hade köpt en hammare vars handtag var översållat med fuskdiamanter. Är man en man av klass, som min Niklas, så är det viktigt att allt man gör utstrålar lyx och flärd - inklusive renoveringsarbete.

Temat för festen var Barbie&Ken, bimbos&brats, vilket jag tyckte var en alldeles lysande idé. Här har vi Niklas storasyster, Pretty in Pink, tillsammans med en mystisk blondin som drog åt sig allas blickar den kvällen.



Jessica och hennes sötnöt Tommy var där och de var - som sig bör - sådär magiskt nykära att de knappt kunde ta händerna från varandra. Ni vet hur det är, när man precis har blivit ett etablerat par och allt man tänker på är hur många dagar det är kvar tills man får träffas igen, hur underbart den andre doftar och alla de roliga, intelligenta saker han/hon säger och tycker och tänker. Det är nästan så att man under en period smälter ihop och blir ett symbiosdjur med fyra armar, fyra ben, två huvuden och ett jättelikt, glödande, blödande hjärta.
Just så var Jessica och Tommy igår, precis hela kvällen och det var en nära nog outhärdligt vacker syn för en cyniker som jag. Jag önskar dem verkligen all lycka.

Hans Majestät kom dit som någon sorts gaypimpmodebloggare ala Perez Hilton. Han såg dyr ut. Stureplansdyr.

Självaste inflyttningsbarnet Niklas tillsammans med en Sweeny Todd-liknande filur som aldrig riktigt lyckades hålla sig för skratt. Här kom jag på dem ute i köket med att hålla låda om en taklampa som Niklas aldrig ville sluta peka på.

Ute i vardagsrummet satt de här tre sockersöta damerna och vaktade bålskålen.
När jag försökte närma mig skålen och plastmuggarna fick jag genast Onda Ögat av tjejen i svart. Jag stelnade till och backade försiktigt ut ur rummet igen.

För ett ögonblick trodde jag att jag hade hamnat i ett spegelrum, men sedan visade det sig att det bara var blondininvasion i köket. Jag blev fortfarande inte klok på vem den gäckande skönheten till höger var...

...förrän hon plötsligt vände sig om och började gorma något om en avbruten nagel.
Det visade sig att den här lilla godingen hette Oskar, och sannerligen om han inte hade snyggare ben än alla fruntimmer i sällskapet. En mycket trevlig kille och slående vacker kvinna.

Själv var jag såklart Robert Smith-barbie.

Fest numero uno

I helgen har det varit kalas både fredag och lördag, så för att det ska bli lättare att sammanfatta de olika händelserna tänkte jag dela upp dem i två blogginlägg.

Alltså, i fredags var det öppet hus hos allas vår favoritungrare David i Knalleland och jag förberedde genom att prova några olika miner framför spegeln. Att gå ut här i Sverige är ju som bekant något av en konstart. Det gäller att redan i hallen kliva in i en social roll som därefter kommer att sätta sin prägel på hela den resterande kvällen.

Skulle jag vara:

1) Wild, outrageous partymonster? Nej.



2) Svårmodig konstnärssjäl? Nej, det var jag ju som synes på tok för färgglad för.

3) Men Strindberg-posen går alltid hem! Det minns ni ju från förra veckan! *klubban i bordet*

Väl på plats mötte vi Per, som hade införskaffat en ny, fräsig leopardhatt.

Nu när jag tänker närmare på saken var han på ett ganska underligt humör den kvällen.

"Det finns oxar i min säng", viskade han förtroeligt med ett otäckt brett Stimorolleende. "MÅNGA oxar!"

Allright Per, säger du det så.

Erik lade in femmans växel redan runt 21-tiden och gjorde allt för att roa. Här dansar han Fågeldansen och utbrister då och då i ett hjärtevärmande "Häpp, häpp!".

Han är bra fin, vår Erik.

Och här är han, the man of the hour och herrn i huset - David! Såhär bister ser han nästan bara ut när någon har raderat hans playlist. Och det var det mycket riktigt någon respektlös fan som hade gjort.

Ekonomen är i farten

Idag hade jag en sådan där lyxig ledig dag mitt i veckan, så jag gav mig ut på stan för att shoppa lite. Dagens fynd blev:

*Hörlurar till mp3-spelaren (mina gamla avled i stillhet för några veckor sedan)
*En svart, jättefräsig konstnärsmössa
*Puder
*En 80-talströja med ett stort, rött hjärta tryckt över bröstet
*En röd munkjacka
*En svart kjol
*Tangentbord + mus

Allt under 400:-
(Klappar sig själv berömmande på huvudet)


Fick nyss följande meddelande:

Gud vad du är afk!

Afk? Låter som en fotbollssupporter. Eller en tocken där arbetslösing.
Döm om min tantighet när jag fick reda på att det är en förkortning för away from keyboard.
Ständigt alla dessa förkortningar till höger och vänster.
Roflmao
Omg
Ons (är du för lat för att skriva ut one night stand så är du antagligen även för lat för att skaffa dig ett)
Noob
Pwn
På min tid svängde vi oss minsann inte med den där sortens lingvistiska simplifieringar.
För en 10 år sedan hade man istället för det där med afk sagt: Menååååååh, skriiiv då din långsamme fan!
Alla ni därute under 20, prova att säga det själv. Smaka på orden.
Visst låter det mycket trevligare?
Lite vuxnare?

Egobilder

Allright, jag erkänner.
Jag är en dinosauriekvarleva när det kommer till fotografering och bildredigering.
I den mån jag använder PhotoShop är det bara för att beskära och förminska bilderna samt ta bort röda ögon. Så det här, mina damer och herrar, är Aristokratsnooken ur den vinkel hon avskyr mest (jag har bestämt mig för att åtminstone försöka bli en sådan där bloggare som kan ta snygga/acceptabla bilder på sig själv framifrån), den oretuscherade sanningen.

Snooken leker kulturskata med rött läppstift.


Mitt framtida bylinefoto, reserverat för den dagen jag slår igenom som experttyckare/krönikör/författare/samtidspoet.

Sedan har jag hört ryktas om att vi tjejer ser mycket sötare ut om vi spärrar upp ögonen och plutar med läpparna, så jag försöker mig på en sådan bild också. Frances Bean Cobain lyckas ju tydligen med det. Vad tycker ni? Duger mina vanliga eskimåögon eller ska jag börja gå omkring på det här viset istället?

”Låt den rätte komma in”, för den som har bråttom (varning, kan innehålla spoilers):

I ett snöigt, isigt Blackeberg bor Oskar, som inte har några kompisar.
Det är tidigt 80-tal, så han har varken mp3-spelare eller Lunarstorm.
Oskar blir mobbad i skolan.
Sedan kommer Telia-pappan och ett apatiskt vampyrflyktingbarn och flyttar in i lägenheten bredvid. Telia-pappan mördar folk om nätterna för att mata sitt barn, men det tycker inte de andra gubbarna i området om. Ika i rutan är blond och hennes man har alldeles för många katter.
Oskars mamma är arg och överbeskyddande.
Oskars pappa och hans suspekta herrkamrat bor i en stuga i skogen där de dricker sprit. Vampyrbarnet och Oskar blir ett slags prepubertalt par.
Efter halva filmen fattar Oskar att hans flickvän är vampyr.
Oskar måste dela ut reklam, för han vill inte ta del av sin flickväns blodspengar.
Telia-pappan mördar en gubbe och puttar ner honom i en sjö där han fryser fast.
Polisen får komma och dra upp honom med traktor.
Oskar blir arg, tar en vägpinne och smäller till sin mobbare över örat. Uppenbarligen är mobbaren blödarsjuk, för hans öra exploderar och hans storebror blir förbannad.
Ika i rutan blir vampyr och brinner upp.
Oskars flickvän flyttar. Mobbarna vill hämnas på Oskar och hotar med att sticka kniven i honom. Det tycker inte Oskars flickvän om, så hon kommer och äter upp mobbarna.
Oskar blir glad.
Oskar packar ner sin flickvän i en låda och reser bort.

Sunday

Söndag, veckans sista lediga dag.
Jag har torkat av skåpluckorna, dammsugit, torkat alla golv, tvättat, tömt soporna och diskat.
Nu ska jag strax ner till stadsbiblioteket och leta rätt på Per Anders Fogelströms Stad-serie och Ivar Lo-Johanssons "Bara en mor" så att jag har något att sysselsätta mig med resten av dagen.

Några ord om vänskap

Det händer ibland att gamla vänner hör av sig, från en annan del av världen.
Människor jag känt så länge och som varit med mig genom så mycket genom hela känslospektrat att jag till slut glömt bort hur vi en gång träffades och varför vi över huvud taget blev vänner. Det är människor som kände mig när jag var arg på hela världen, fattig som en kyrkråtta och skoltrött till handlingsförlamning och förbannelse. De som har lyssnat sig igenom ändlösa fikor av framtidsvisioner, raseriutbrott, baksmällor och serieutkast utan att någonsin backa från mig. Några av dem bor i Göteborg nu, andra blev kvar däruppe och jag försöker träffa så många av dem som möjligt så ofta jag kan och hinner.
Ingen relation är den andra lik och i vissa av dem kan det gå månader och år mellan samtalen, men när en av oss väl bestämmer sig för att bryta isen är det som om tiden bara stått på "paus" ett tag, som en bortglömd fredagsfilm.

Idag fick jag en av de finaste kommentarer jag fått på år och dag av just en sådan gammal vän.
Han är några år yngre än jag och vi brukade röra oss i periferin av samma umgängeskrets i min hemstad. Vi festade lite då och då och träffades så gott som dagligen efter skolan för att hänga på stans enda ungdomscafé där kaffet kostade 10:- koppen och öppettiderna varierade beroende på hur länge Bosse i kassan orkade jobba. Vi pratade egentligen aldrig särskilt mycket, vilket mest kan ha berott på att han bara hade ögon för sin flickvän medan jag var en självupptagen liten snorgärs med Courtney Love-komplex, men när jag väl lämnade stan som nykläckt student i jakten på den där Gedigna Utbildningen som alla vuxna tjatade om, började vi prata på ett helt nytt sätt. När ingenting återstod mer än ett varsitt tomt MSN-fönster i varsin del av världen kunde en ny relation byggas upp, ord för ord och tanke för tanke.
Det spann vidare i långa samtal om kärlek, drömmar, ambitioner och depressioner.
Hans längtan efter att en dag bli far och min längtan efter en själsfrände.
Trots att vi inte har sett varandra på närmare sju år är han idag en av de som känner mig bäst och en av de nyckelpersoner som gör att jag aldrig riktigt kan släppa Norrland och de stökiga men livsviktiga, karaktärsdanande tonår jag genomlevde där.

För några timmar sedan tipsade jag honom om min blogg, och nu när jag kom tillbaka från duschen och slog mig ner vid datorn igen såg jag det här meddelandet blinka i ena hörnet av skärmen:

Jag har läst dina ord med törstande ögon.
Likt en poet så mjuk men ändå hård.
Dina ordval och dina grammatiska korrektioner.
Du är en mästare som slåss med det mäktiga svärdet.
En blomma som är gömd i skuggan.
Du skänker glädje och nöjen, du sårar och skapar förtvivlan.
Men ändå kan jag inte få nog!
Du sätter tankar i brand, och nyfikenheten i lågor.
Jag kan inte vänta på att få läsa mer.
Du är en perfektion i skrivandets konst.
Snälla be något förlag titta på din blogg!
Det är det bästa som jag läst för du beskriver allt.
Du skapar så mycket känslor och sätter mitt hjärta i brand.
Du väcker frågor som vardagens dimma döljer.
Den ligger som ett täcke över våra ögon för att vi inte märkt att den sakta kommit fram.
Mina ögon känner sig blottade på nytt.
Du är fantastisk och låt aldrig någon säga något annat!
// Ditt stora fan
GW

Jag finner inga ord. Bara en djup tacksamhet över att fortfarande ha vänner som inga geografiska avstånd eller svåra, ordlösa tider kan skilja mig från. Jag kan bara hoppas att jag en dag kan återgälda hans ovärderliga vänskap och lojalitet.









Bild från: www.sbarnabas.com

Ett stycke kultur

Ja. Det var ju den där teaterdagen jag skulle återkomma om, ja.

Kvällsföreställningen på Viskadalens Folkhögskola fick man tyvärr inte lov att fotografera, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att uppträdandet var strålande och pausfikat utsökt.

Däremot kan jag bidra med några bilder från lunchteatern "Soppa på en spik" på Café Röda Rummet.

När man ska till ett ställe som heter Röda Rummet gäller det att först komma i rätt stämning. Tänk svårmod. Absint. Stockholm i fågelperspektiv. Jesu efterföljelse och piss och pest och senapsgas.

Jag anlade raskt min hårdaste Strindberg-min.

Det var kallt och duggregnade.

Känner ni min ångest? Känner ni den?

Haha, vi är så lika att han hade kunnat vara min morfar.

Soppa stod det i programmet, och mycket riktigt serverades det någon borstj-liknande historia, bröd, kaffe och en bit mörk choklad.
Jag hade till och med tagit med mig ett tummat exemplar av Röda Rummet, så att alla och envar skulle se hur hängiven jag var.

Därefter bjöds det på underhållning av den här mannen.

Han hade ett riktigt trevligt skägg och fin, nystruken skjorta.

Jag sög på min chokladbit, lutade mig bakåt i den signalröda hårdplaststolen och kände efter, riktigt ordentligt. Lyssnade igenom, bortom pianotonerna. Rannsakade min själ. Tog ett snapshot av den omedelbara verkligheten.

Det var ångest.

Bild från: www.teosofiskakompaniet.net

Ett brev utan adress

Jag vet inte om man någonsin riktigt greppar faktumet att man åldras eller hur fort den processen faktiskt går. Min mamma hävdar till exempel att hon fortfarande känner sig som 25 inombords, och hon bryr sig lika mycket om sitt utseende som om hon faktiskt vore det.
För egen del tycker jag inte att jag har ändrats så mycket sedan jag var runt 15.
I mina egna ögon är det mest frisyrerna som har markerat åren.

Men så igår kväll öppnade jag PhotoShop för att leka lite med en nytagen bild och lade för första gången märke till vilka beniga händer jag har fått. Håret och sminket är fortfarande lika karaktäristiskt svart och jag köper fortfarande svarta kläder på Myrorna, men händerna är vuxna. Och ögonen betydligt tröttare.
Någonstans på vägen blev jag alltså 26 år. Det äldsta jag någonsin varit.

Om bara ett år kommer jag att vara lika gammal som Kurt Cobain var när han dog.
Jag går inte längre till ungdomscaféerna, för där sitter en ny kull trådsmala tonåringar i dyra märkeskläder, svartflagiga naglar och kreativa frisyrer och idisslar tiden över sina spel, påtårar, mobiltelefoner och läxböcker.
Jag är inte längre en av dem.
Jag blir inte längre panikslaget förälskad, hjärtkrossad, tillintetgjord och förstörd över emotionella motgångar. Det är som att förmågan till distansering successivt har lagt sig över huden i tunna, tunna löklager.

Jag sover minst sex timmar per natt och äter tre förståndiga mål mat om dagen.
Jag går till jobbet varje dag, betalar skatt och räkningar och sköter om hushållet oavsett vilket kaos som för tillfället rasar mot tinningarna, för jag vet att jag inte längre kommer undan med att trycka på "paus" och lägga mig ner och dö ett par dagar åt gången.
Livet går vidare och kräver mitt aktiva deltagande varje dag, vare sig jag vill eller inte.
Mina föräldrar bor 100 mil härifrån. Jag slåss inte längre mot CSN eller Arbetsförmedlingen.
Jag bad alla misshandlande psykopater till pojkvänner att fara åt helvete, flyttade tiotals mil åt gången utan att ha den blekaste om vart jag skulle och parerade skickligt de missbruk som många av mina gamla tonårskompisar fastnade i. Några av dem är fortfarande kvar där.
Jag står inte på ravinens brant och vevar med armarna sådär som jag gjorde för 10 år sedan.
Jag försöker inte längre dränka mina demoner med alkohol för tiden, samma tid som dagens tonåringar sitter och idisslar på café, har lärt mig att demoner är simkunniga.
Jag är vuxen nu, men jag kan inte för mitt liv minnas hur jag tog mig hit.

Jag läser en liten tonårstjejs blogg. Hon är 16 år och har redan upplevt mobbing, misshandel, otaliga kränkningar, missbruk, ensamhet och våldtäkter. Hon är så liten, såväl åldersmässigt som rent fysiskt, och tonåringen i mig som vuxenvärlden långsamt slipat ner vill inget hellre än att skriva till henne. Jag vill bara skriva över det oöverskådligt långa decennium som skiljer oss åt, över allt det smutsiga vatten som runnit under broarna, i hopp om att någonting av det jag vet och har lärt mig ska kunna hjälpa, göra någon liten skillnad.
För i mina egna ögon är det ju inte så länge sedan jag själv var 16.
Fast egentligen, i praktiken, är det ju en mindre evighet.

Lilla E, jag vet att du antagligen inte hör mig. Och även om du skulle höra mig så är de flesta goda råd rätt meningslösa om man inte själv kommer fram till dem genom sina egna, personliga erfarenheter. De flesta goda råd är egentligen bara produkter av en unken, rekonstruerad nostalgi. Men om du ändå klarar att ta in någonting utifrån, lösryckta ord från en annan tid, så lyssna på mig när jag säger dig detta: Fly.
Släpp alla de människor som gör dig illa, skit i vilka motiv de kan tänkas ha eller i möjligheten att de kanske helt enkelt inte förstår bättre. Tyck inte synd om dem. Lägg ingen energi på att försöka argumentera dig fram till gemensamma lösningar, för de fattar inte, de är en hoper obotliga rättshaverister som kommer att slåss med näbbar och klor enbart för att kunna gå ur striden som vinnare.
Låt inga män sätta sig på dig, låt aldrig någon man eller osnuten pojkvasker lura i dig att han vet och kan och förstår bättre än du. Foga dig aldrig i den fruktansvärda tanken att dina känslor och åsikter skulle kunna vara värda mindre än någon annans. Det du upplever som sant kommer alltid att vara sant - för dig. Oavsett vad någon annan har att säga om saken.
Vänd bara på klacken och gå, lilla E. Du är aldrig ensam. Fortsätt fotografera och skriva din underfundiga poesi. Utbilda dig, skaffa ett jobb du trivs med och en bostad som enbart tillhör dig och som du kan låsa dörren till närhelst du vill vara ensam.

Gör ensamheten till ett val istället för någonting påtvingat.
Bli aldrig emotionellt eller ekonomiskt beroende av någon annan, man eller kvinna.
Skäms aldrig någonsin mer över dina jättelika glasögon och underbara leende, för det är de där små detaljerna som gör dig till den du är.
Och du råkar faktiskt vara världens enda och bästa lilla E.
Snälla, glöm aldrig bort det.

Och du? Jag går ett par mil framför dig om du någonsin skulle behöva mig.

Bild från: lydiarayyan.files.wordpress.com/

Mighty Artsy

Tänkte att det kunde vara på sin plats med en sådan där härligt svår, svartvit egobild ala Bob Dylan. Konstnärstufsig och dann.

Imorgon, mina barn, är det kultur som gäller för hela slanten.

Först ska jag se lunchteatern "Soppa på en spik" på Café Röda Rummet i Borås och på kvällen går föreställningen "Charlie Chaplin" på Viskadalens Folkhögskola.

Naturligtvis återkommer jag med bilder och recensioner.

Lunchdags

Idag blev det sushibuffé på Eest tillsammans med Ugglefot, som råkade vara i krokarna och behövde ta en välförtjänt paus från allt sitt hetspluggande.

Vi måste ha satt i oss närmare 18 bitar var och jag var glad över att jag hade valt en kjol med resårmidja. Om det inte hade varit för att jag strategiskt nog hoppade över frukosten för att kunna pressa ner extra mycket sushi, och således hungerskakade redan i entrén, hade jag tagit kort på läckerheterna.

Men efteråt gick vi till Café Orkidée för lite kaffe på maten, så ni får hålla tillgodo med bilder därifrån.

I fönstret stod ett par blommor. De såg ut ungefär såhär:

Aristokratsnooken spelade svår konstnärssjäl med begynnande magsår och ångest i blick. (Här är jag för övrigt obehagligt lik min farmor så som hon såg ut när hon var ung)

"Titta, titta! Jag är Petra Mede!" hojtade Ugglefot som var i spexartagen. Det var onekligen klockrent, så jag kunde inte låta bli att ta ett kort.