”Låt den rätte komma in”, för den som har bråttom (varning, kan innehålla spoilers):

I ett snöigt, isigt Blackeberg bor Oskar, som inte har några kompisar.
Det är tidigt 80-tal, så han har varken mp3-spelare eller Lunarstorm.
Oskar blir mobbad i skolan.
Sedan kommer Telia-pappan och ett apatiskt vampyrflyktingbarn och flyttar in i lägenheten bredvid. Telia-pappan mördar folk om nätterna för att mata sitt barn, men det tycker inte de andra gubbarna i området om. Ika i rutan är blond och hennes man har alldeles för många katter.
Oskars mamma är arg och överbeskyddande.
Oskars pappa och hans suspekta herrkamrat bor i en stuga i skogen där de dricker sprit. Vampyrbarnet och Oskar blir ett slags prepubertalt par.
Efter halva filmen fattar Oskar att hans flickvän är vampyr.
Oskar måste dela ut reklam, för han vill inte ta del av sin flickväns blodspengar.
Telia-pappan mördar en gubbe och puttar ner honom i en sjö där han fryser fast.
Polisen får komma och dra upp honom med traktor.
Oskar blir arg, tar en vägpinne och smäller till sin mobbare över örat. Uppenbarligen är mobbaren blödarsjuk, för hans öra exploderar och hans storebror blir förbannad.
Ika i rutan blir vampyr och brinner upp.
Oskars flickvän flyttar. Mobbarna vill hämnas på Oskar och hotar med att sticka kniven i honom. Det tycker inte Oskars flickvän om, så hon kommer och äter upp mobbarna.
Oskar blir glad.
Oskar packar ner sin flickvän i en låda och reser bort.

Sunday

Söndag, veckans sista lediga dag.
Jag har torkat av skåpluckorna, dammsugit, torkat alla golv, tvättat, tömt soporna och diskat.
Nu ska jag strax ner till stadsbiblioteket och leta rätt på Per Anders Fogelströms Stad-serie och Ivar Lo-Johanssons "Bara en mor" så att jag har något att sysselsätta mig med resten av dagen.

Några ord om vänskap

Det händer ibland att gamla vänner hör av sig, från en annan del av världen.
Människor jag känt så länge och som varit med mig genom så mycket genom hela känslospektrat att jag till slut glömt bort hur vi en gång träffades och varför vi över huvud taget blev vänner. Det är människor som kände mig när jag var arg på hela världen, fattig som en kyrkråtta och skoltrött till handlingsförlamning och förbannelse. De som har lyssnat sig igenom ändlösa fikor av framtidsvisioner, raseriutbrott, baksmällor och serieutkast utan att någonsin backa från mig. Några av dem bor i Göteborg nu, andra blev kvar däruppe och jag försöker träffa så många av dem som möjligt så ofta jag kan och hinner.
Ingen relation är den andra lik och i vissa av dem kan det gå månader och år mellan samtalen, men när en av oss väl bestämmer sig för att bryta isen är det som om tiden bara stått på "paus" ett tag, som en bortglömd fredagsfilm.

Idag fick jag en av de finaste kommentarer jag fått på år och dag av just en sådan gammal vän.
Han är några år yngre än jag och vi brukade röra oss i periferin av samma umgängeskrets i min hemstad. Vi festade lite då och då och träffades så gott som dagligen efter skolan för att hänga på stans enda ungdomscafé där kaffet kostade 10:- koppen och öppettiderna varierade beroende på hur länge Bosse i kassan orkade jobba. Vi pratade egentligen aldrig särskilt mycket, vilket mest kan ha berott på att han bara hade ögon för sin flickvän medan jag var en självupptagen liten snorgärs med Courtney Love-komplex, men när jag väl lämnade stan som nykläckt student i jakten på den där Gedigna Utbildningen som alla vuxna tjatade om, började vi prata på ett helt nytt sätt. När ingenting återstod mer än ett varsitt tomt MSN-fönster i varsin del av världen kunde en ny relation byggas upp, ord för ord och tanke för tanke.
Det spann vidare i långa samtal om kärlek, drömmar, ambitioner och depressioner.
Hans längtan efter att en dag bli far och min längtan efter en själsfrände.
Trots att vi inte har sett varandra på närmare sju år är han idag en av de som känner mig bäst och en av de nyckelpersoner som gör att jag aldrig riktigt kan släppa Norrland och de stökiga men livsviktiga, karaktärsdanande tonår jag genomlevde där.

För några timmar sedan tipsade jag honom om min blogg, och nu när jag kom tillbaka från duschen och slog mig ner vid datorn igen såg jag det här meddelandet blinka i ena hörnet av skärmen:

Jag har läst dina ord med törstande ögon.
Likt en poet så mjuk men ändå hård.
Dina ordval och dina grammatiska korrektioner.
Du är en mästare som slåss med det mäktiga svärdet.
En blomma som är gömd i skuggan.
Du skänker glädje och nöjen, du sårar och skapar förtvivlan.
Men ändå kan jag inte få nog!
Du sätter tankar i brand, och nyfikenheten i lågor.
Jag kan inte vänta på att få läsa mer.
Du är en perfektion i skrivandets konst.
Snälla be något förlag titta på din blogg!
Det är det bästa som jag läst för du beskriver allt.
Du skapar så mycket känslor och sätter mitt hjärta i brand.
Du väcker frågor som vardagens dimma döljer.
Den ligger som ett täcke över våra ögon för att vi inte märkt att den sakta kommit fram.
Mina ögon känner sig blottade på nytt.
Du är fantastisk och låt aldrig någon säga något annat!
// Ditt stora fan
GW

Jag finner inga ord. Bara en djup tacksamhet över att fortfarande ha vänner som inga geografiska avstånd eller svåra, ordlösa tider kan skilja mig från. Jag kan bara hoppas att jag en dag kan återgälda hans ovärderliga vänskap och lojalitet.









Bild från: www.sbarnabas.com

Ett stycke kultur

Ja. Det var ju den där teaterdagen jag skulle återkomma om, ja.

Kvällsföreställningen på Viskadalens Folkhögskola fick man tyvärr inte lov att fotografera, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att uppträdandet var strålande och pausfikat utsökt.

Däremot kan jag bidra med några bilder från lunchteatern "Soppa på en spik" på Café Röda Rummet.

När man ska till ett ställe som heter Röda Rummet gäller det att först komma i rätt stämning. Tänk svårmod. Absint. Stockholm i fågelperspektiv. Jesu efterföljelse och piss och pest och senapsgas.

Jag anlade raskt min hårdaste Strindberg-min.

Det var kallt och duggregnade.

Känner ni min ångest? Känner ni den?

Haha, vi är så lika att han hade kunnat vara min morfar.

Soppa stod det i programmet, och mycket riktigt serverades det någon borstj-liknande historia, bröd, kaffe och en bit mörk choklad.
Jag hade till och med tagit med mig ett tummat exemplar av Röda Rummet, så att alla och envar skulle se hur hängiven jag var.

Därefter bjöds det på underhållning av den här mannen.

Han hade ett riktigt trevligt skägg och fin, nystruken skjorta.

Jag sög på min chokladbit, lutade mig bakåt i den signalröda hårdplaststolen och kände efter, riktigt ordentligt. Lyssnade igenom, bortom pianotonerna. Rannsakade min själ. Tog ett snapshot av den omedelbara verkligheten.

Det var ångest.

Bild från: www.teosofiskakompaniet.net

Ett brev utan adress

Jag vet inte om man någonsin riktigt greppar faktumet att man åldras eller hur fort den processen faktiskt går. Min mamma hävdar till exempel att hon fortfarande känner sig som 25 inombords, och hon bryr sig lika mycket om sitt utseende som om hon faktiskt vore det.
För egen del tycker jag inte att jag har ändrats så mycket sedan jag var runt 15.
I mina egna ögon är det mest frisyrerna som har markerat åren.

Men så igår kväll öppnade jag PhotoShop för att leka lite med en nytagen bild och lade för första gången märke till vilka beniga händer jag har fått. Håret och sminket är fortfarande lika karaktäristiskt svart och jag köper fortfarande svarta kläder på Myrorna, men händerna är vuxna. Och ögonen betydligt tröttare.
Någonstans på vägen blev jag alltså 26 år. Det äldsta jag någonsin varit.

Om bara ett år kommer jag att vara lika gammal som Kurt Cobain var när han dog.
Jag går inte längre till ungdomscaféerna, för där sitter en ny kull trådsmala tonåringar i dyra märkeskläder, svartflagiga naglar och kreativa frisyrer och idisslar tiden över sina spel, påtårar, mobiltelefoner och läxböcker.
Jag är inte längre en av dem.
Jag blir inte längre panikslaget förälskad, hjärtkrossad, tillintetgjord och förstörd över emotionella motgångar. Det är som att förmågan till distansering successivt har lagt sig över huden i tunna, tunna löklager.

Jag sover minst sex timmar per natt och äter tre förståndiga mål mat om dagen.
Jag går till jobbet varje dag, betalar skatt och räkningar och sköter om hushållet oavsett vilket kaos som för tillfället rasar mot tinningarna, för jag vet att jag inte längre kommer undan med att trycka på "paus" och lägga mig ner och dö ett par dagar åt gången.
Livet går vidare och kräver mitt aktiva deltagande varje dag, vare sig jag vill eller inte.
Mina föräldrar bor 100 mil härifrån. Jag slåss inte längre mot CSN eller Arbetsförmedlingen.
Jag bad alla misshandlande psykopater till pojkvänner att fara åt helvete, flyttade tiotals mil åt gången utan att ha den blekaste om vart jag skulle och parerade skickligt de missbruk som många av mina gamla tonårskompisar fastnade i. Några av dem är fortfarande kvar där.
Jag står inte på ravinens brant och vevar med armarna sådär som jag gjorde för 10 år sedan.
Jag försöker inte längre dränka mina demoner med alkohol för tiden, samma tid som dagens tonåringar sitter och idisslar på café, har lärt mig att demoner är simkunniga.
Jag är vuxen nu, men jag kan inte för mitt liv minnas hur jag tog mig hit.

Jag läser en liten tonårstjejs blogg. Hon är 16 år och har redan upplevt mobbing, misshandel, otaliga kränkningar, missbruk, ensamhet och våldtäkter. Hon är så liten, såväl åldersmässigt som rent fysiskt, och tonåringen i mig som vuxenvärlden långsamt slipat ner vill inget hellre än att skriva till henne. Jag vill bara skriva över det oöverskådligt långa decennium som skiljer oss åt, över allt det smutsiga vatten som runnit under broarna, i hopp om att någonting av det jag vet och har lärt mig ska kunna hjälpa, göra någon liten skillnad.
För i mina egna ögon är det ju inte så länge sedan jag själv var 16.
Fast egentligen, i praktiken, är det ju en mindre evighet.

Lilla E, jag vet att du antagligen inte hör mig. Och även om du skulle höra mig så är de flesta goda råd rätt meningslösa om man inte själv kommer fram till dem genom sina egna, personliga erfarenheter. De flesta goda råd är egentligen bara produkter av en unken, rekonstruerad nostalgi. Men om du ändå klarar att ta in någonting utifrån, lösryckta ord från en annan tid, så lyssna på mig när jag säger dig detta: Fly.
Släpp alla de människor som gör dig illa, skit i vilka motiv de kan tänkas ha eller i möjligheten att de kanske helt enkelt inte förstår bättre. Tyck inte synd om dem. Lägg ingen energi på att försöka argumentera dig fram till gemensamma lösningar, för de fattar inte, de är en hoper obotliga rättshaverister som kommer att slåss med näbbar och klor enbart för att kunna gå ur striden som vinnare.
Låt inga män sätta sig på dig, låt aldrig någon man eller osnuten pojkvasker lura i dig att han vet och kan och förstår bättre än du. Foga dig aldrig i den fruktansvärda tanken att dina känslor och åsikter skulle kunna vara värda mindre än någon annans. Det du upplever som sant kommer alltid att vara sant - för dig. Oavsett vad någon annan har att säga om saken.
Vänd bara på klacken och gå, lilla E. Du är aldrig ensam. Fortsätt fotografera och skriva din underfundiga poesi. Utbilda dig, skaffa ett jobb du trivs med och en bostad som enbart tillhör dig och som du kan låsa dörren till närhelst du vill vara ensam.

Gör ensamheten till ett val istället för någonting påtvingat.
Bli aldrig emotionellt eller ekonomiskt beroende av någon annan, man eller kvinna.
Skäms aldrig någonsin mer över dina jättelika glasögon och underbara leende, för det är de där små detaljerna som gör dig till den du är.
Och du råkar faktiskt vara världens enda och bästa lilla E.
Snälla, glöm aldrig bort det.

Och du? Jag går ett par mil framför dig om du någonsin skulle behöva mig.

Bild från: lydiarayyan.files.wordpress.com/

Mighty Artsy

Tänkte att det kunde vara på sin plats med en sådan där härligt svår, svartvit egobild ala Bob Dylan. Konstnärstufsig och dann.

Imorgon, mina barn, är det kultur som gäller för hela slanten.

Först ska jag se lunchteatern "Soppa på en spik" på Café Röda Rummet i Borås och på kvällen går föreställningen "Charlie Chaplin" på Viskadalens Folkhögskola.

Naturligtvis återkommer jag med bilder och recensioner.

Lunchdags

Idag blev det sushibuffé på Eest tillsammans med Ugglefot, som råkade vara i krokarna och behövde ta en välförtjänt paus från allt sitt hetspluggande.

Vi måste ha satt i oss närmare 18 bitar var och jag var glad över att jag hade valt en kjol med resårmidja. Om det inte hade varit för att jag strategiskt nog hoppade över frukosten för att kunna pressa ner extra mycket sushi, och således hungerskakade redan i entrén, hade jag tagit kort på läckerheterna.

Men efteråt gick vi till Café Orkidée för lite kaffe på maten, så ni får hålla tillgodo med bilder därifrån.

I fönstret stod ett par blommor. De såg ut ungefär såhär:

Aristokratsnooken spelade svår konstnärssjäl med begynnande magsår och ångest i blick. (Här är jag för övrigt obehagligt lik min farmor så som hon såg ut när hon var ung)

"Titta, titta! Jag är Petra Mede!" hojtade Ugglefot som var i spexartagen. Det var onekligen klockrent, så jag kunde inte låta bli att ta ett kort.