Det börjar verka kärlek...?

I senaste avsnittet av ”Ensam mamma gökar” visades ett klipp som nära nog kom att bli lika omskrivet som Anna Ankas obetalbara uttalande om Kvinnans Sexuella Förpliktelser.
Mamma Helena, 37 år, fick ta på sig ögonbindel och därefter klämma, nypa och känna på killarnas rumpor, som alla stod artigt uppradade. För mamma Helena älskar rumpor, vilket hon inte drog sig för att om och om igen förklara för kameran och hela svenska folket i ett saligt leende som sträckte sig ända ut mot visdomständerna.
Och svenska folket svarade genom att rasa i äkta kvällstidningsanda - hur skulle det ha sett ut om en KARL hade stått där och belåtet klämt sig igenom ett tiotal unga flickstjärtar kanske?
Har jämlikhetskampen verkligen inte hunnit längre? För Guds skull, tänk på BARNEN!

Själv vet jag inte om det är just rumpfixeringen som känns mest störande med det här programmet, eller för den delen det olidligt obekväma i att betrakta en hoper fånflinande vuxna män som alla tjatar om att det ”pirrar i kroppen”, som om de vore tioåriga småtjejer.
Nej, personligen irriterar jag mig nog mest på den verklighetsfrånvända bild som den här sortens program målar upp av kärleken. Jag förstår helt enkelt inte hur man utan att blinka kan ta ledigt från jobb/studier, vänner och familj i en hel sommar och resa över halva landet för att försöka vinna en främmande människas hjärta. Hur man kan tro att någonting som byggts upp av profitinriktade programdirektörer, manusförfattare och ljustekniker ska kunna fungera ute i det verkliga livet, bland tomma toapappersrullar, överfulla soppåsar, räkningar och eftermiddags-TV.

Vad händer när Helena väl väljer en 20-plussare för att han hade den fastaste stjärten och de vitaste tänderna och de båda upptäcker att det inte längre finns ett helt filmteam bakom knuten, redo att leverera spännande dejtaktiviteter varje dag? Vad händer när/om denna 20-plussare som nybliven plastfarsa åt fyra barn vill åka ut och öla med polarna var och varannan helg?
Om han visar sig ha noll koll på hur man strukturerar en hushållsbudget eller avslöjas med att på fullaste allvar tro att en Big Mac & Co rymmer hela tallriksmodellen och således utgör en perfekt lunch för Helenas små döttrar när hon är på jobbet?

Varför tror så många vuxna människor att det här med kärlek bara handlar om att smeta in varandra med lera på bästa sändningstid, klämma på stjärten, hångla bra och leva livet som ett kul kalas dygnet runt, varje dag? Varför tycks så många glömma den grå vardagen med disk, tvätt, städning, matlagning, tristess, tystnad, datortid och pausliv som också måste få finnas i en tillvaro? Bråken, olikheterna och kompromisserna?

Klarar man av att ha tråkigt ihop och krisa ihop, då kan man kanske börja tänka på att stadga sig på allvar. Och jag tror inte att det är någonting man kan avgöra efter en dryg månad av iscensatt, dramaturgiskt korrekt turas-om-dejtande. Kärlek är att ha någon man kan hålla fast vid när det stormar, som mamma brukar säga. Och som Aristokratsnooken själv brukar säga - en tight röv är en klen tröst i ett fattigt hem.