Bokmässan 2009

Igår var jag alltså på den stora Bokmässan i Göteborg för första gången på två år.
Egentligen hade jag inte de ekonomiska förutsättningarna för att åka, men då min lika goda kålsupare Rambergsvandraren råkade vara där i egenskap av föreläsare så fixade han in mig som VIP. Ibland är det tur att man känner lite kulturellintellektuella typer.Det här är för övrigt den mytomspunne Rambergsvandraren och hans fantastiskt vackra och begåvade lillasyster (som på bilden fascineras över den nytillkomna termen ”fritzla”). Håll ögonen öppna efter de här två, för på varsin front kommer de att slå världen med häpnad.




Av någon anledning förtränger jag alltid hur trångt, syrefattigt, varmt och stressigt det är att cirkelsteppa omkring på bokmässan, men i år var jag åtminstone förberedd med vattenflaska och ryggsäck. Några som befann sig i en helt annan ryggsäcksdivision än jag var Erika och hennes väldige skånepåg Thomas, som gick framåtlutade under tyngden av varsin gigantisk ryggsäck, fylld till sista sömmens bristningsgräns med obskyra serier och scifi-litteratur.
Efter att ha konstaterat att det sista syret måste ha gått åt runt 11-tiden på dagen kom vi överens om att det var hög tid för en fika ute i människobyn.
Erika gick i täten som en torped och banade väg för oss andra genom denna ständigt expanderande labyrint av kulturskribenter, journalister, föreläsare, författare, serietecknare, nördar, tweedklädda genusvetare och rosa kawaii-flickor med fler spetslager än min farmors sovrumsgardiner, tills vi slutligen kom fram till utgången.
Efter noggrant övervägande kom vi överens om att vila fötterna på ett litet pittoreskt café som rentav hette Le Café, där jag lunchade gulaschsoppa och kaffe medan Erika, Thomas och Ugglefot ivrigt visade upp sina fynd.
Stämningen var på det hela taget god, ända tills det visade sig att Thomas och Ugglefot hade tagit på sig likadana skelettvantar, dagen till ära. Ugglefot muttrade sammanbitet att hon ju för fan hade ringt Thomas kvällen innan just för att förhindra en sådan här pinsam situation.
”Det var ju JAG som skulle ha skelettvantar idag!” fräste hon och blängde stint rakt ut i luften. Thomas å sin sida hade fullt upp med att massera den värkande armbåge han ådragit sig efter att ha tacklat sig igenom en hel vägg av rosa kawaii-flickor beväpnade med stora, hårda doktorsväskor och iddes inte lyssna på det örat. Jag åt min gulaschsoppa i tysthet.



Efter att ha återvänt för rond två, mätta och belåtna, sprang vi på Bisse Falk - en lysande författare som höll i en skrivarkurs på det sommarläger där jag, Erika och Ugglefot träffades för snart 12 år sedan. Vi åkte dit varje sommar ända upp i 18-årsåldern och de alltför korta somrarna ser jag idag tillbaka på som några av de bästa i mitt liv.
Bisse, du lärde oss värdefulla metoder och stalltips som både jag och Erika fortfarande använder oss av. Du bidrog till att forma åtminstone 20 unga människor under de åren, däribland mig, och jag är dig evigt tacksam för det.



Jag passade även på att i förbifarten fotografera en av mina favoritkrönikörer - Johan Hakelius.

Charlie Christensen såg inte ut att vara särskilt belåten över att behöva signera dagens sexhundraelfte jävla album och blev i sin irritation riktigt lik herr Arne.

Coola killen Kellerman signerade artigt och låtsades som att han inte märkte dåren med automatblixten som stod och hoppade ett par meter bort.

Bäst av allt var när jag lite hipp som happ råkade springa på hela 90-tals-Sveriges Yeahyeah-Martin. Jag berättade smått generad att jag fortfarande anser att ”Jag vill inte motionera” hör till det bästa som skrivits i svensk musikhistoria. Vilken skön kille. Vilken man! Han kan få komma hem och ruttna på en stol i mitt kök any day.