Mighty Artsy

Tänkte att det kunde vara på sin plats med en sådan där härligt svår, svartvit egobild ala Bob Dylan. Konstnärstufsig och dann.

Imorgon, mina barn, är det kultur som gäller för hela slanten.

Först ska jag se lunchteatern "Soppa på en spik" på Café Röda Rummet i Borås och på kvällen går föreställningen "Charlie Chaplin" på Viskadalens Folkhögskola.

Naturligtvis återkommer jag med bilder och recensioner.

Lunchdags

Idag blev det sushibuffé på Eest tillsammans med Ugglefot, som råkade vara i krokarna och behövde ta en välförtjänt paus från allt sitt hetspluggande.

Vi måste ha satt i oss närmare 18 bitar var och jag var glad över att jag hade valt en kjol med resårmidja. Om det inte hade varit för att jag strategiskt nog hoppade över frukosten för att kunna pressa ner extra mycket sushi, och således hungerskakade redan i entrén, hade jag tagit kort på läckerheterna.

Men efteråt gick vi till Café Orkidée för lite kaffe på maten, så ni får hålla tillgodo med bilder därifrån.

I fönstret stod ett par blommor. De såg ut ungefär såhär:

Aristokratsnooken spelade svår konstnärssjäl med begynnande magsår och ångest i blick. (Här är jag för övrigt obehagligt lik min farmor så som hon såg ut när hon var ung)

"Titta, titta! Jag är Petra Mede!" hojtade Ugglefot som var i spexartagen. Det var onekligen klockrent, så jag kunde inte låta bli att ta ett kort.

Smartass

Jag är så vanvettigt trött på bittra översittare. På den sortens bitterhet som övergår vanlig ironisk humor och tränger in i varje skrymsle och vrå som ett nervgift.

Folk som tror sig vara bättre än alla andra för att de är högutbildade, för att de sitter på vissa orubbliga moraliska principer, för att de har läst si och så många böcker och skrivit si och så många vetenskapliga uppsatser. Jag är trött på den uppenbara bristen på vanlig jävla ödmjukhet och förståelse. Men av någon anledning tycks jag dra till mig hänsynslösa besserwissers från alla kategorier.

Som det är nu vill jag inte höra ett ord till om hur smart och innovativ någon är i jämförelse med alla andra i klassen/på jobbet/i styrelsen. Jag vill inte befatta mig med fler underbarn som enligt egen utsago lär ha uttalat sig om ateismens vara och icke vara innan de lärde sig knyta skorna, jag vill inte höra fler eldtal om pöbeln, om idioter eller bidragssugande slödder och vänsterpack. Jag orkar inte mer glansögd oförståelse, förebrående tystnad eller fler emotionella handikapp från den sortens människor som tycks argumentera emot så fort de får chansen bara för diskussionens skull.

Jag har kommit fram till att jag lätt låter mig imponeras av dessa högfärdiga retoriker, men att de i långa loppet bara får mig att må dåligt och känna mindervärdeskomplex. I värsta fall smittar de av sig så att jag efter ett tag börjar prata likadant själv, och det skäms jag för.
Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte bli överkörd och övertalad till att tycka någonting jag verkligen inte håller med om. Intelligens i all ära, men kommer den inte inslagen i ödmjukhet och medmänsklighet så går den bort från och med nu. Tvärt.
Rakt ner i Plus-Sverkers soptunna med en skräll.

Gå härifrån. Låt mig bara vara.

Bild från: worth1000.com

Fikadags

Söndag, allt är stängt.
Aristokratsnooken och Elisabert är rastlösa och känner för att slå klackarna i taket.
Vad göra?
Fika på Donken, såklart!

Aristokratsnooken - den osminkade sanningen.

Elisabert haz a moneh.

Bokmässan 2009

Igår var jag alltså på den stora Bokmässan i Göteborg för första gången på två år.
Egentligen hade jag inte de ekonomiska förutsättningarna för att åka, men då min lika goda kålsupare Rambergsvandraren råkade vara där i egenskap av föreläsare så fixade han in mig som VIP. Ibland är det tur att man känner lite kulturellintellektuella typer.Det här är för övrigt den mytomspunne Rambergsvandraren och hans fantastiskt vackra och begåvade lillasyster (som på bilden fascineras över den nytillkomna termen ”fritzla”). Håll ögonen öppna efter de här två, för på varsin front kommer de att slå världen med häpnad.




Av någon anledning förtränger jag alltid hur trångt, syrefattigt, varmt och stressigt det är att cirkelsteppa omkring på bokmässan, men i år var jag åtminstone förberedd med vattenflaska och ryggsäck. Några som befann sig i en helt annan ryggsäcksdivision än jag var Erika och hennes väldige skånepåg Thomas, som gick framåtlutade under tyngden av varsin gigantisk ryggsäck, fylld till sista sömmens bristningsgräns med obskyra serier och scifi-litteratur.
Efter att ha konstaterat att det sista syret måste ha gått åt runt 11-tiden på dagen kom vi överens om att det var hög tid för en fika ute i människobyn.
Erika gick i täten som en torped och banade väg för oss andra genom denna ständigt expanderande labyrint av kulturskribenter, journalister, föreläsare, författare, serietecknare, nördar, tweedklädda genusvetare och rosa kawaii-flickor med fler spetslager än min farmors sovrumsgardiner, tills vi slutligen kom fram till utgången.
Efter noggrant övervägande kom vi överens om att vila fötterna på ett litet pittoreskt café som rentav hette Le Café, där jag lunchade gulaschsoppa och kaffe medan Erika, Thomas och Ugglefot ivrigt visade upp sina fynd.
Stämningen var på det hela taget god, ända tills det visade sig att Thomas och Ugglefot hade tagit på sig likadana skelettvantar, dagen till ära. Ugglefot muttrade sammanbitet att hon ju för fan hade ringt Thomas kvällen innan just för att förhindra en sådan här pinsam situation.
”Det var ju JAG som skulle ha skelettvantar idag!” fräste hon och blängde stint rakt ut i luften. Thomas å sin sida hade fullt upp med att massera den värkande armbåge han ådragit sig efter att ha tacklat sig igenom en hel vägg av rosa kawaii-flickor beväpnade med stora, hårda doktorsväskor och iddes inte lyssna på det örat. Jag åt min gulaschsoppa i tysthet.



Efter att ha återvänt för rond två, mätta och belåtna, sprang vi på Bisse Falk - en lysande författare som höll i en skrivarkurs på det sommarläger där jag, Erika och Ugglefot träffades för snart 12 år sedan. Vi åkte dit varje sommar ända upp i 18-årsåldern och de alltför korta somrarna ser jag idag tillbaka på som några av de bästa i mitt liv.
Bisse, du lärde oss värdefulla metoder och stalltips som både jag och Erika fortfarande använder oss av. Du bidrog till att forma åtminstone 20 unga människor under de åren, däribland mig, och jag är dig evigt tacksam för det.



Jag passade även på att i förbifarten fotografera en av mina favoritkrönikörer - Johan Hakelius.

Charlie Christensen såg inte ut att vara särskilt belåten över att behöva signera dagens sexhundraelfte jävla album och blev i sin irritation riktigt lik herr Arne.

Coola killen Kellerman signerade artigt och låtsades som att han inte märkte dåren med automatblixten som stod och hoppade ett par meter bort.

Bäst av allt var när jag lite hipp som happ råkade springa på hela 90-tals-Sveriges Yeahyeah-Martin. Jag berättade smått generad att jag fortfarande anser att ”Jag vill inte motionera” hör till det bästa som skrivits i svensk musikhistoria. Vilken skön kille. Vilken man! Han kan få komma hem och ruttna på en stol i mitt kök any day.

Could it be poetry

Det är mycket som tar på krafterna just nu, så jag summerar de gångna dagarnas intryck i två dikter istället. Håll tillgodo:

Vad du än gör - be mig aldrig att vara trevlig att ha

I möblerade rum

Det finns inga returkvitton

Begär inte att jag ska ha koll på knivordningen och varje sylvass kommentar

Sörpla ljudlöst, äta tårta med arvegodsgaffel och leverera varje svar

Med en lagomintresserad motfråga

Snärj mig aldrig med verbal panik

Kväv mig aldrig med ljudlösa skrik

”Jag kommer välan när jag kommer”

Sade katten

Presentera mig aldrig som ett intellektuellt appendix

Mot roströda vävtapeter

Och inramade slagord

Med ett halvtomt glas rött som jag aldrig ens bett om

Och Edith Piaf som en klump i halsen

Jag kan vara ditt personliga heroin över morgondagens spegelyta

Medvinden i rockslagen

Och ena foten över branten

Hångla sönder din tvetydiga barndom

Och lagomtraumatiska uppväxt

Hårt, mot det smuliga teglet

Med blodsmak och vitnande knogar

I ett evigt motljus

Jag kan vara din hjältinna som fäktar förfärligt

Och flyr genom yrande lager av löv

Som en ylande siren i septembernatten

På flykt från fallna änglar som utkräver hämnd

Jag kan vara den tid som du trott gått förlorad

Din frihet att göra precis vad du vill

Men vad du än gör - be mig aldrig att vara trevlig att ha

I möblerade rum

**********************

Varje man är en ö

Pånyttfödd ur ångande badkarsporslin

Med fingrar som klor runt axlarna

Idéerna skriker i födslovåndor

Tunt mot tinningväggarna

Grannen vägg i vägg sjunger ”I was made for loving you”

Medan vattnet sugs ner i avloppet

Medan jag drunknar i mig själv

Det som en gång var nyfikna fingars dans

I nytvättat hår

Har samlats i avloppet och bildat en propp

Som jag aldrig orkar ta mig i kragen

Och fräta upp med kemikalier

För det vore som att stänga en sista dörr

Det som en gång var romantiska middagar

Och levande ljus

Blir fartränder i toalettskålen

I skoningslöst badrumsljus

Blir en eldsvåda i köket

Och en brandvarnare utan batterier

För ingen av oss orkade köpa

Inom loppet av 8 månader

Har runt hälften av alla mina celler bytts ut

Bildat bruna beläggningar mot badkarsporslinet

Skavts av mot kalla lakan

Skrubbats bort med sträv frotté

Tills jag sitter där och flämtar

Återfödd till Gud vet vilket syfte

Och allt som återstår är en outforskad halvö

Så långt från Ibiza man någonsin kan komma

Det börjar verka kärlek...?

I senaste avsnittet av ”Ensam mamma gökar” visades ett klipp som nära nog kom att bli lika omskrivet som Anna Ankas obetalbara uttalande om Kvinnans Sexuella Förpliktelser.
Mamma Helena, 37 år, fick ta på sig ögonbindel och därefter klämma, nypa och känna på killarnas rumpor, som alla stod artigt uppradade. För mamma Helena älskar rumpor, vilket hon inte drog sig för att om och om igen förklara för kameran och hela svenska folket i ett saligt leende som sträckte sig ända ut mot visdomständerna.
Och svenska folket svarade genom att rasa i äkta kvällstidningsanda - hur skulle det ha sett ut om en KARL hade stått där och belåtet klämt sig igenom ett tiotal unga flickstjärtar kanske?
Har jämlikhetskampen verkligen inte hunnit längre? För Guds skull, tänk på BARNEN!

Själv vet jag inte om det är just rumpfixeringen som känns mest störande med det här programmet, eller för den delen det olidligt obekväma i att betrakta en hoper fånflinande vuxna män som alla tjatar om att det ”pirrar i kroppen”, som om de vore tioåriga småtjejer.
Nej, personligen irriterar jag mig nog mest på den verklighetsfrånvända bild som den här sortens program målar upp av kärleken. Jag förstår helt enkelt inte hur man utan att blinka kan ta ledigt från jobb/studier, vänner och familj i en hel sommar och resa över halva landet för att försöka vinna en främmande människas hjärta. Hur man kan tro att någonting som byggts upp av profitinriktade programdirektörer, manusförfattare och ljustekniker ska kunna fungera ute i det verkliga livet, bland tomma toapappersrullar, överfulla soppåsar, räkningar och eftermiddags-TV.

Vad händer när Helena väl väljer en 20-plussare för att han hade den fastaste stjärten och de vitaste tänderna och de båda upptäcker att det inte längre finns ett helt filmteam bakom knuten, redo att leverera spännande dejtaktiviteter varje dag? Vad händer när/om denna 20-plussare som nybliven plastfarsa åt fyra barn vill åka ut och öla med polarna var och varannan helg?
Om han visar sig ha noll koll på hur man strukturerar en hushållsbudget eller avslöjas med att på fullaste allvar tro att en Big Mac & Co rymmer hela tallriksmodellen och således utgör en perfekt lunch för Helenas små döttrar när hon är på jobbet?

Varför tror så många vuxna människor att det här med kärlek bara handlar om att smeta in varandra med lera på bästa sändningstid, klämma på stjärten, hångla bra och leva livet som ett kul kalas dygnet runt, varje dag? Varför tycks så många glömma den grå vardagen med disk, tvätt, städning, matlagning, tristess, tystnad, datortid och pausliv som också måste få finnas i en tillvaro? Bråken, olikheterna och kompromisserna?

Klarar man av att ha tråkigt ihop och krisa ihop, då kan man kanske börja tänka på att stadga sig på allvar. Och jag tror inte att det är någonting man kan avgöra efter en dryg månad av iscensatt, dramaturgiskt korrekt turas-om-dejtande. Kärlek är att ha någon man kan hålla fast vid när det stormar, som mamma brukar säga. Och som Aristokratsnooken själv brukar säga - en tight röv är en klen tröst i ett fattigt hem.

Introduktion

Goddagens, Aristokratsnooken var namnet!

Egentligen så har ju de flesta bloggar ingen riktig början.

Läsaren kastas bara in i denna någons titellösa vardag lite hux flux, ner i ett virvlande kaninhål med fester, ansiktslösa namn, rotlösa anekdoter och citat som saknar källhänvisning.

Men det tycker jag är dåligt.

Första inlägget i de flesta bloggar brukar vara utformat så att det bara är de de som redan känner bloggaren ifråga som är med på noterna, men då jag dels råkar vara en inbiten bokmal och dels har studerat litteraturhistoria har jag vant mig vid introduktioner, förord, dedikationer.

Som författare ska man välkomna sina läsare, se till så att de sitter bekvämt och på ett tidigt stadium känner sig införstådda med vad som komma skall.

Och det är det jag hade tänkt försöka göra med detta, mitt allra första inlägg.

Det här är bloggen om en bibliotekarie, en parkourelev, en poetry slam-artist, en amatörförfattare och obotlig drömmare som en dag vill äga sitt eget konstnärscafé.

Det här är bloggen om den verklighet som utspelar sig utanför mitt vardagsrumsfönster och den verklighet som badar i strålkastarljusen av min egen fantasi.

Du är hjärtligt välkommen!